Göteborgsposten – 11 januari 1867, sida 1

han skulle gifva den fortfarande om saken lät sig göra; men penningehjelp hade han ej att gifva. Om hans gamle vän, squire Lester, kunde hjelpa dem en tid, torde han bli i stånd att senare göra något för dem. Wilfred Lester satt i dystert grubbleri med brefvet i ena handen och Ediths fingrar inneslutna i den andra. Hon var en vacker blond flicka med guldgult hår. — Vill ni försöka med tvåhundra om året, Edith! Ett småleende spred sig öfver Ediths intagande ansigte. Jag vill göra allt hvad ni ber mig göra. Pappa är säkert ej alldeles ruinerad, och han skall sedermera hjelpa oss— Nåväl, Edith, jag litar på detta löfte; vill ni göra hvad jag anser vara bäst. — Ja, jag vill det. Hon hyste en fullkomlig tillit till Wilfred; hon skulle blindt ha följt honom i den djupaste och mirkaste klyfta. Sakernas tillstånd på Dane Hall var fullkomligt bekant i miss Bordillions hus, och denna lady, Edith och Maria Lester voro hemligt förbittrade mot lady Adelaide för hennes behandling af Wilfred. Wilfred reste till Scarborough, der mr Lester och hans hustru för tillfället uppehöllo sig. Han öfverlemnade öfverste Bordillions bref i sin fars händer och frågade hvad som var att göra. — Det skulle vara ett vansinne om ni gifte er, Wilfred, var mr Lesters hastiga anmärkning. — Jag kan ej öfvergifva denna plan, sir. Jag har tänkt på giftermålet dessa två månader natt och dag, och