En skaldenatur. I Snällposten läsas öfver de under år 1866 i Lunds stift aflidna prestmän minnesrunor, nedskrifna af en bland vårt lands finaste, men dock minst kända pennor, neml. den, som tillhör sign. — k. (kyrkoherden L. Feuk i Gustafs församling). Bland dessa minnesrunor är äfven följande öfver en sångare, som en gång gaf hopp om att blifva mer in vanligt betydande inom vår litteratur: Det händer icke sällan, att under den sprittande santasiens sjärilsvinge döljer sig en mask, som så småningom gnager bort all den liflighet och kraft, hvarmed sjäriln kände sig utrustad, då han fladdrade från blomma till blomma och svingade sig från stjerna till stjerna. Den masken står i förbund med döden. Han år nästan döden sjelf, döden redan här i lifvet. Man har gifvit honom namnet hypokondri, ett namn af sorglig betydelse. Huru många af våra skalder, en Bellman, en Dahlgren, en von Braun, hafva icke sjungit med den gnagande masken i sina beklämda bröst, sjungit om lifvets glädje, men under dolda tårar och med snart sagdt brustna hjertan? Och likväl bafva de blifvit kallade landets gladaste sångare. En sådan glad sångare var äfven Israöl Tollin i sin ålders friska dagar. Väl kuude han icke ställas i jemnbredd med de förutnämnde skalderna, ty de voro skalder af första ordningen. Icke heller framträdde han med den uppsluppenhet i sina sånger som dessa. Men skaldegåfvan hade blifvit honom förlänad i icke så ringa grad. Der läg en älsklig humor i hans sång och den fina satiren spelade fram mellan raderna. Den parodi, han författade öfver Tegnårs Wikingabalk, under benämningen Spelarebalken, bär derom vittnesbörd. Den täcka sången Fadderkyssen helsades med handklappning af alla unga män och måhända med hjertklappning af de unga tärnorna. Dahlgren sände honom för denna sång en tacksamhetsskrifvelse, som han kallade En slängkyss för Fadderkyssen. I samma skrifvelse, författad i den originelle humoristens bizarra mangt, uppmanar han Tollin att försöka sig i en ny genre, nemligen den dramatiska, och föreslår honom till att börja med att dramatisera Christian Wåhlins Svenska Historia. Sslafven med frihets-kokard är en sång af den täckaste humor och med den naivaste ide. Den har isynnerhet blifvit framhållen såsom prof på Tollins skaldeförmåga. Men den bästa af alla hans sånger var dock efter vårt förmenande Den goda handen, en sång, egnad den qvinna, som, trotsande alla bördens fördomar, räckte sin hand åt poeten af den låga härkomsten. På samma tid som Tollin var äfven Assar Lindeblad festsångare vid de akademiska högtidligheterna i Lund. De täflade med hvarandra i detta hänseende, likasom de äfven täflade om ett pris i Svenska akademien, hvilket på samma gång tillföll dem båda. Lindeblad var produktivare än Tollin och hade större makt öfver språket. Tollin drog icke i betänkande att för rimmets och versens skull stundom omskapa orden och äfven någon gång uppoffra grammatiken. I sin sång vid Akademiska Föreningens första invigningsfest, en sång, som för öfrigt vann stort bifall och en lång tid utgjorde studenternas älsklingssång, talar han om Gudar tri, för att få rim till deriniX. Tollin efterträdde Lindeblad såsom docent i estetiken samt förestod professionen i samma ämne under loppet af 2:ne år. Derefter inträdde han på den presterliga banan och tjenstgjorde i den anspråkslösa egenskapen af prebende-komministor i 3:ne år, hvarefter ban kallades till kyrkoherde först i Svedala pastorat och straxt derefter i Skabersjö, hvilket sistnämnde pastorat ban innebade till sin död, som inträffade d. 5 Februari 1866, då han hade ingått i sitt 62:dra lefaadsar. Som prest var han icke synnerligen framstående; sin pastoralvård bestridde han dock samvetsgrannt, men predikade icke gerna. I dogmatiken fann han föga poesi, derföre studerade han den mindre grundligt. Sitt älsklingsstudium vitterheten öfvergaf han dock aldrig. En dag, då han satt och läste något af Cervantes eller Dantes arbeten på originalspråket, måhända sjelfva Don Quixote, erhöll han besök af en embetsbroder. Denne tog boken, bläddrade i den och utbrast: ÅHvad, läser du ännu sådant, Ju som för länge sedan tagit pastoralexamen ? Yttrandet föll sig satiriskt, ehuru mannen, som afgaf det, för ingen del var någon satiricus, aldraminst fallen för att skämta öfver pastoralexamen. Under de sista åren af sin lefnad led Tollin af hypokondriens qval, och hans lidande var så stort, att det betog honom kraften att bära sitt kors med tålamod och ödmjukhet. Lifvet blef honom en tung fångenskap. Han ville bli fri, och slutligen trängde hans bön om befrielse fram till Förbarmarens hjerta, och förlossningsstunden kom. Landtvärnsmännen. De ännu qvarlefvande af 1808 och 1899 års landtvärnsmin, som önska erhålla del af det understöd, som vid senaste riksdag af ständerna beviljades, erinras derom, att de före d. 15 d:s til kgs befhde inlemna sina ansökningar härom åtföljda af prestbetyg, fattigdomsbetyg, sam: för nya sökande, jemväl såvidt möjligt är a handlingar, som bestyrka att den sökande un der 1808 och 1809 års krig varit såsom landt värnsman tjenstgörande. Mord. Från Söderhamn skrifves d. d:s: I går morgon anträffades på landsväger emellan staden och Wågbro den under namr af Björnungen i orten kände fördelstagarer Erik Larsson i Borg, Norrala socken, död ocl stelfrusen. Vid med anledning deraf i gål på eftermiddagen af kronolänsman Blombergs son hållen polisundersökning har framgått, at skarlen ej uteslutande af fylla dött eller ihjäl kumngit utan fasfmera ihielslagits. hvilket oci