comst). Huru många gånger hade jag icke — och nuru mången med mig — dufven efter en half dagsesa njutit af hans sörfriskande gästfrihet, men aldrig rodde jag väl att jag skulle komma att göra anspråk vå den på sjelfva Nyärsaftonen. — Skal! Ett glas ill hans ära! Snart stod glädjen högt i tak; förbrödringen blef lman. Efter måltiden och sedan damerna aflägsnat ig, togo de inbjudna herrarne in en bål glödgadt vin, och härmed var den stämning angifven, i hvilken denna egendomliga sammanvaro fortsattes under de följande dagarne. Nyärsdagen inträdde, men utan någon förändring väderleken, och all kommunikation var nu så totalt afbruten, att det var absolut omöjligt att komma från bangården till staden eller tvärtom. I förbigående må här exempelvis nämnas, att i staden befann sig en gardeslöjtnant, bekant icke mindre för sin manhaftighet än för sina långa ben; men det var honom omöjligt att enligt önskan besöka de resande vid bangården. Han hindrades af den djupa snön — hvilken grym ödets ironi! Samme löjtnant berättas dock hafva lyckats på sjelfva Paris boulevarder väcka en viss uppmärksamhet, åkande som eskimå eller grönländare efter ett stort anspann af hundar. Lika omöjligt var det för de resande att komma till staden Falköping för att på Jouvins för tillfället inredda teater se hr Charles Beckman med sällskap uppföra Jenny eller den ädelmodiga beskyddaren samt Mulatten eller mannen från Södern. Den förlusten kan dock hafva varit måttlig, enär det ofvannämnda kotteriet inom sig hvarje qväll efter måltiden förlustade sig med artistiska och litterära seancer, hvarvid Upsala-studenten sjöng visor och föredrog sceniska monologer till isynnerhet fransmannens stora förtjusning, ty denne hade från affärsresor i Sverige någon kunskap i vårt språk. Sjelf dansade han cancan med virtuositet och utvecklade en sällsynt mimisk förmåga i några burleska scener, hvarjemte han äfven sjöng. Löjtnanten var en ovanligt skicklig pianist, och sjelfva engelsmannen var med all sin godlynta butterhet hjertligen road. Spel kunde ban deremot icke lida, och då vi sökte med kortspel och biljard förkorta förmiddagarne, kom han stundom och blandade ihop kort och bollar med ett orubbligt lugn, som afväpnade all förargelse. Han hade verkligen en egen makt att tillvinna sig sympati. Han ville icke gälla för engelsman, utan för skotte, och förklarade, att han tyckte mer om Sverige än om England, men engelsman var han dock i hvarenda tum; han var något slags ingeniör eller bergsman och reste för en engelsk jernfirma. Annars satt han hela förmiddagen vid fönstret och. rökte ur ett långt munstycke den ena cigarren efter den andra. Han stirrade oaflåtligt ut i rymden, och om det då mellan stormilarne ljusnade så mycket, att han genom snöyran kunde se en skymt af lokomotivstallarne, så sade han: fara till Vartofta på rapphöns! Men så blef det åter lika mörkt som förut och han tände en ny cigarr lika lugn som förut. Eftermiddagarne tillbragtes tillsammans med damerna, bland hvilka ungdom, behag och godt lynne funnos i angenäm förening representerade. Man samtalade, lekte jullekar o. s. v. till aftonvarden, hvarefter herrarnes aftonseancer åter började. Så förrunno dessa dagar, som i sitt missöde medförde så mycket egendomligt behag. En och annan reskassa hade visserligen befunnits otillräcklig för denna oväntade apropos, men alla plånböcker stodo öppna för vigilans i mån af behof och tillgång. Köpmannen hade måst för en vigtig affär telegrafera till Jönköping, att man skulie bryta upp hans pulpet, men dermed blef den saken hjelpt, och han hade emellertid roligt i Falköping. Thorsdags eftermiddag kl. 2 blef ändtligen vägen till Vartofta genombruten, och man beredde sig att ögonblickligen afresa. Stationsghefen och hotellvärden voro, föremål för de resandes enhälliga tacksamhetsbetygelser, och efter skålar och inbördes uttryck af vänskap och saknad skedde afresan under hurrarop och viftningar. Fenomen. Från Wenersborg skrifves d. 8 d:s: Hvad som ej i mannaminne har händt, inträffade under den sista starka snöyran, neml. att den utanför landeriet Källshagen flytande Götaelf så tylldes med snö, att vattnet, som här har ett 2 fots fall, slutade att forssa åt den gren af elfven som utfaller vid Önafors. Ännu i går låg snömassan qvar i elfven. Den motsatta sidan at elfven med fall åt Hufvudnäsön gick deremot öppen. Silfverbröllop. Kammarjunkaren Odencrantz och dess fru, född Rehbinder, firade i Wadstena Nyårsaftonen sitt silfverbröllop i kretsen af anförvandter och vänner. Folkundervisningen. Egaren af Barsebäck i Skåne, hvarunder äfven lyder Karups gods i Färingtofta socken, gretve Wathier Hamilton, har till beredande af en längre tids undervisning åt den fattigare befolkningens barn inom den aflägsnare delen af nämn. da socken, öfverlemnat hus och mer än et tunland åkeroch planteringsjord, samt dersjemte donerat årlig eldbrand af ved, torf och srisbränsle till lärarens och skolhusets behof hvarförutan inom en så fattig och vidsträck trakt tolkundervisningen med svårighet kun nat vidare befrämjas. Dödsfall. Kyrkoherden i Norrtelje stads församling F. W. Tyden afled d. 1 d:s, någo ötver 61 år gammal. Franske dramaturgen Daport, författar till Den giriges dotter, Qväkaren och dan sösenm. fl. dramatiska arbeten, har i dess dagar aflidit i Paris, 62 år gammal.