män — af nödvändighet, som ni nyss sade mig — gifva ut tre eller fyra gånger så mycket penningar som de gjorde i min ungdom. Det är en högst olycklig affär och skall alldeles förstöra edra framtidsutsigter. Jag skulle hjelpa er om jag kunde, Wilfred — jag skulle det verkligen; men det står ej i min makt: jag är ansatt för penningar sjelf till den grad att jag ej ens vill omtala det för er. — Tack vare myladys extravaganser, tänkte Wilfred inom sig. Hvad äro miva i jemförelse med hennes! — Ni måste sälja er tjenst, fortfor mr Lester. Jag förmodar att min borgen kan befria er från detta ställe, och sakerna kunna uppgöras utan uppseende. Om denna lista upptager alla edra skulder, skall vinsten af er tjenst vara tillräcklig att liqvidera dem. — Och sedan? — Sedan? Ja verkligen jag det vet. Ni skulle ha tänkt på framtiden förut. Jag förmodar ni måste komma hem på någon tid. Kanhända blir jag i stånd att skaffa er någon anställning i styrelsen. Detta alternativ blef antaget. Men nödvändigheten att sälja sin tjenst var ett hårdt slag för Wilfred Lester. Ej heller befunnos de penningar som sålunda anskaffades vara fullt tillräckliga, och mr Lester måste anskaffa resten på hvad sätt han kunde. Det är möjligt att han tyckte att hans son — hans äldste son — ej blifvit behandlad alldeles som han borde ha blifvit, och att denna känsla nu gjorde honom bojlig. Wilfred visste att han ej blifvit rätt behandlad. Hao såg sina planer tillintetgjorda, sin fram