Han gjorde det ej, och Wilfred inträdde i regementet. Bekymmerslös, frikostig, älskvärd och ovanligt vacker, var han just en man som skulle bli högt uppburen af sina kamrater inom officerskåren, och aldrig fanns en ung man mera populär inom denna kår än kornett Lester; men derjemte — det tjenar till intet att dölja sanningen — fanns der ingen som mer tanklöst bortslösade sina penningar. Exemplet är smittsamt och kornett Lester lät sig smittas deraf — smittas och ruineras. Hade mr Lester gifvit honom ett större årsanslag — som han borde ha gjort, eller annars ej placerat honom vid regementet — skulle det likaväl ha blifvit uppslukadt, ehuru affärerna ej så hastigt som nu skedde kommit till en kris. Wilfred hade varit fyra år vid regementet då mr Lester plötsligt blef kallad till London. Mr Wilfred hade blifvit bysatt. Han bekände öppet sin ställning för sin fader och lät honom veta huru affärerna stodo. Penningar måste han hafva, och ingen obetydlig summa heller. — Jag kan ej gifva er några, sade mr Lester. — Då skall det ej bli möjligt för mig att qvarstanna vid regementet. — Det blir ej möjligt. Ni får sälja er tjenst och använda penningarne att betala era skulder med. Den unge officern bleknade. — Det är ett grymt alternativ, sir. — Men ett nödvändigt, sade mr Lester. Jag har ej sagt ett ord af förebråelse till er, Wilfred, som många fäder skulle ha gjort, ty jag tadlar mig sjelf lika mycket som jag tadlar er. Jag hade någon kännedom om de fre