De hade ej träffat hvarandra på fyra år förrän han återvände till Danesheld; ej en enda gång hade Wilfred varit der på besök under sin militäriska bana. Han hade tillfälligtvis sett sin fader och lady Adelaide i London och funnit det vara nog. Sålunda råkades han och Edith nästan såsom främlingar. Den vackra, blonda flicka som han betraktat som en syster tycktes honom nu vara en helt annan person; den nuvarande elegauta unga ladyn och den fordna skrattande förtroliga flickan voro ej desamma. Några månader offrades åt lyckliga drömmar om en kommande: sällhet, och derefter talade Wilfred Lester med sin tar. Sonens meddelande gjorde honom i högsta grad förlägen. Han kunde ej ha någon invändning mot Edith; bon var af lika god familj som hans son (det kunde nästan sägas af samma familj), och det var otvifvelaktigt att hon skulle ärfra en nätt förmögenhet vid öfverstens död, ty hon var hans enda barn. Öfverste Bordillion hade nu varit i Indien i många år, med få utgifter, men förvärfvande mycket. Hvad som gjorde mr Lester förvirrad var hans andel i affären. Wilfred i sin ifver påstod att de kundo lefva på ingenting — så godt som ingenting. Han önskade ej sätta sin far i bryderi; blott denne lemnade honom ett aldrig så ringa anslag, skulle de veta att göra det stort nog. Edith hade sagt så. (Forts.)