Göteborgsposten – 9 januari 1867, sida 2

Bent skakade på hufvudet. — Jag vet knappt hvad jag skall tänka, sir. Karlen har vetat gömma sig fullkomligt väl, det är hvad som är säkert; men sådana saker komma mestadels förr eller senare i dagen. Jag förmodar, sir, att ni aldrig hört er lady göra någon häntydan på hvad som tilldrog sig den der natten ? — Ej på något sätt. Det skulle ej vara något angenämt samtalsämne för henne att välja. — Det var mycket besynnerligt, men jag kunde då ej frigöra mig från den åsigten, att mylady visste mer än hon sade oss, återtog polissergeanten. Mr Lester vände sig förvånad mot talaren. — Lady Adelaide gick ed på att hon ej gjorde det, sergeant. — Jag vet att hon gjorde det, svarade sergeanten. — Då behöfver ni ej göra någon vidare fråga i detta ämne. Farväl, Bent. — Jag fruktar att jag ej behöfver det, sade polissergeanten för sig sjelf i det han nickade en afskedshelsning åt mr Lester; det skulle ej tjena till något om jag gjorde det. Men en sak vet jag: att om någonsin en qvinna gjort mig tvehågsen, så är det hon, hon må ha svurit eller ej. Hon är full af list, det kan jag svära på, den sköna damen. Allt gick derefter sin jemna gång på Danesheld och under de nästföljande nio eller tio åren hände ingenting som vi behöfva uppehålla oss med att uppteckna. En mycket lång tid, tycker läsaren, nio eller tio år. Sannt, men de tycktes ej så långa under sitt lopp för dem som upp