Göteborgsposten – 8 januari 1867, sida 1

Cecilia Dane klappade händerna; men ögonblicket derefter stal sig någon känsla öfver henne, som förorsakade henne att luta ned sina rodnande kinder och förvirrad slå ned ögonen. — Hvad är det, Cely? : — Jag kan vara gift sjelf vid denna tid, Geoffrey. Tror ni ej det? j Lord Dane smålog. — Naturligtvis kan ni det. Men Cecilia —, och hans ton blef allvarlig — ni måste lofva mig en sak: att ni ej skall gifta er med någon, det vill säga att ni ej skall förlofva er med någon utan att först skrifva och rådfråga mig. Jag skall aldrig gå er i vägen, när det gäller er verkliga lycka; men ni har penningar och får mera, och ni vet ej hvad slogs pretendenter som kunna komma att eftersträfvå dem. Anförtro er till mrs Knox, som ni gjorde när ni var liten flicka, och skrif beständigt till mig. Vill ni lofva mig allt detta? — Jag lofvar er det, Geoffrey; jag vet att jag saknar klokhet och lofvar att troget uppfylla hvad ni fordrar. Lord Dane visste att han kunde tryggt lita på henne. Som hon sade, saknade hon klokhet, men hon var mycket lättledd, och rättade sig alltid efter hans omdöme med ett litet barns enkla, oinskränkta tillit.