Göteborgsposten – 8 januari 1867, sida 1

Nu då ni är den store lord Dane är det ej rätt handlad mot mig. — Hvad är det som ej är rätt gjordt? — Att lemna mig helt allena i detder lilla huset, under det ni bor i detta präktiga slott, svarade hon, i det hon fingrade på sina klädningsspetsar, såsom vi ibland se en blyg liten flieka rycka på sina hvita förklädsband då hon står framför oss. Ni måste låta mig komma och bo här, Geoffrey. Det är underligt att ni ej gjort det. Vi ha alltid bott tillsammans och jag är er enda syster. — När jag bosätter mig på slottet, Cecilia, skall ni komma dit. — Men har ni ej bosatt er der redan? — Nej. Jag far härifrån med det snaraste. Det har varit min afsigt att resa alltsedan min onkels död; men affärsgöromål ha fördröjt afresan. Nu skall jag snart vara härifrån. — För huru lång tid? — För obestämd tid. — Ack, min älskade bror! utropade miss Dane. — Jag hur aldrig haft tillfälle att besöka kontinenten, om jag undantar ett par korta besök i Paris. Jag har varit för fattig, som ni vet, återtog lord Dane. Nu är det ingenting som hindrar mig. — Och hvad skall jag då göra? frågade hon i klagände ton. — Gör er sjelf lycklig hemma med era fåglar och blommor, Cely. Jag vet att ni kan det, ty det finnes ej någon qvinna som eger ett förnöjdare sinnelag än ni.