Göteborgsposten – 7 januari 1867, sida 2

2 — min guitarr och gråta hela dagen, om det hände mig. Det skulle vara en liten tröst eller hur, Geoffrey? Geoffrey gjorde en rörelse med läpparne endast för ett låta förstå att han hört. Men miss Dane var en af dessa lyckliga personer som kunna tala med samma nöje, antingen man svarade henne eller ej. — Han är mycket vacker; hvarochen vet det. Ibland när jag ser på honom i kyrkan, undrar jag om det i hela verlden finnes något så vackert ansigte som hans. Men jag skulle aldrig kunna bli förälskad i honom, Geoffrey; han har haft en hustru, som ni vet, och hans barn äro hälften så gamla som jag. Kanhända Adelaide tänker på det, nu då det är för sent. Lord Dane tog upp en kikare som låg på bordet bakom honom och betraktade uppmärksamt ett fartyg som seglade förbi. Solstrålarne lekte på hans ljusa lockar, hans bleka anletsdrag, på hvilka hvilade ett uttryck af dysterhet, som miss Dane ej erinrade sig ha sett förut. — Geoffrey, ni synes förändrad, sade hon, skakande tillbaka sina lockar, och vet ni att ni är förändrad, nu har jag kommit att tänka på det! Ni är mycket tystare än ni brukade vara, och ni synes alltid vara fördjupad i tankar. Jag är säker om att ni ej sade tre ord till Adelaide nyss. Och det var ej artigt af er; hon är en ung fru nu, som ni vet. (Forts.)