Göteborgsposten – 5 januari 1867, sida 2

gor, om j hållen tillhopa hand i hand, hvem skulle någonsin skilja er åt? bånande bitallsrop helsade denna fråga. Herr Bennett, segraren från Henrietta, har utmanats af prins Alfred, som inom den kongl. familjen representerar marinen, till en kappsegling kring ön Wight i nästk. Augusti och har naturligtvis antagit utmaningen; priset skall vara 100 pund. Prins Alfred skall segla å sin egen yacht. Lord Macaulays byst har nu uppställts i Westminster Abbey. Koleran har utbrutit i Mountjoy-fängelset i Dublin, och fem af de der förvarade fenierna ba dukat under för farsoten. Den finansiela årsberättelsen visar sig högst gynsam. Statsinkomsterna voro visserligen tör skatteftergifters skull 410,816 pund mindre än år 1865, men likväl 19 mill. högre, än Gladstones beräkning, hufvudsakligen på grund af de stegrade accisoch tullinkomsterna. I Spanien hade — berättar la France— ej väl dekretet utkommit ang. upplösningen af cortes, hvarvid drottningen begagnade sig af sin konstitutionela rätt, sörrän 132 deputerade samlades under anförande af kongressens president, Rios Rosas, och hela husets byrå, för att protestera mot upplösningen och omedelbarligen öfverlemna tili drottningen en adress med begäran om upplösningsdekretets återtagande. habinettet lät på stället häkta upphossmännen till denna adress, särskilt kongresspresidenton Rios Rosas, vidare Salaverria, Fernandez de la Hoz, Herrera och Robertz, och samtidigt utfärdades befallning om, att de häktade skulle genast utan vidare deporteras dels till Portorico och dels till Canariska Öarne. Denna åtgärd framkallade i Madrid en liflig agitation. — Enligt senare uppgifter från Spanien ha återigen nya häktningar följt slag på slag i Madrid, der äfven en mängd husvisitationer företagits. — Huru länge skall detta kunna fortgå? Under julhelgen har för första gången i Venedig predikats på italienska språket, neml. i de hel. apostlarnes kyrka, der protestantisk gudstjenst hålles. Från Rom berättar en korresp. till Journal des Debats. hvars ord hafva någon betydelse, emedan han förut städse framhållit, hurusom Rom och Italien snart skulle kunna försonas : Jag befarar, att sakerna ej kunna för framtiden fortgå på sammaksätt som hittills. De till turkar förklädda försvararne af den påfliga regeringen, zouaverna, och polisen uttrötta romarnes tålamod, de förra genom sin utmanande arrogans, de senare genom sina chikaner. UHittils inskränka sig befolkningens fientliga opinionsyttringar till utrymmande af kafgerna, när en zouavofficer någon gång visar sig derstädes. Men tålamodet har såsom alla dygder sina gränser, och om emöt utbrister i Rom, bör man veta, på hvem ansvaret faller. Hvems blir skulden? Befolkningens eller den utmanande regeringens? Hvilken fördel skall det verldsliga väldet kunna draga deraf? Kanske detsamma som hr Merodedes krigslust förskaffade det år 1860... Den största faran för den påfliga regeringen ligger hos sjelfva de trupper, åt hvilka hennes lörsvar anförtrots. I dessa dagar skola de gifta och ogifta qvinnor i Preussen, som under sista fälttåget utmärkt sig genom kärleksoch barmbertighetsverk, dekoreras med Louiseorden, hvarför en mängd ordenskapitel i dessa dagar hållits. Äfven i Nordelesvig skall utskrifning af rekryter börjas d. 11 d:r — innan omröstningen vidtagits!! Blomman af Nordslesvigs ungdom skall således omrösta i preussiska armens leder — om de få rösta alls. I ledet tår man, som bokant, ej tala.