Göteborgsposten – 5 januari 1867, sida 2

con una bugial4 (Han börjar med en lögn!) Jag har ej kallat er hit, det var er regerings vilja att skicka er till mig!4 Nu först tog han åter upp brefvet, under hvars fortsatta läsning hans ansigte klarnade, så att han under samtalets lopp ej åter förlorade tålamodet. Dock anmärkte ban i mycket bestämd ton: Hvad biskoparne angår, förbehåller jag mig att sjelf utnämna dem, Jag gör detta i England och Amerika och skall göra det äfven i Italien. Eftersom häftiga personer ej äro i min smak skall jag välja hofsamma och förtjenstfulla män. Jag skall fiona män, som skola vara både er och mig behagliga. Vid afskedet erhöll Tonello befullmäktigande att vidare underhandla med kardinal Antonelli, och han skickade genast en chifferdepesch till Ricasoli, för att gifva honom kännedom om det hafda samtalet. från kl. 7 på aftonen tills nära midnatt. D. 21 Dec. hade de en andra konferens. Den italienska regeringen fasthäller hvarken vid rätten att meddela biskoparne exequatur eller taga ed utaf dem, ålägger de af påfven i de med Italien förenade påfliga territoria utnämnda prelater inga vilkor och öfverlemnar tillochmed at den hel. fadren oinskränkt makt att utnämna Tonellos första konferens med Antonelli varade J. samtliga biskopar på hela halsön, ehuru denna eftergift I är af personlig natur för Pius IX och ej sträcker sig till dennes efterföljare. Allt detta oaktadt, vill päsven ej ingå på en minskning af stiftens antal i Italien. Den italienska regeringen önskar minska de bestående 208 stiften till 65 eller 70. Redan Vegezzi hade uppträdt med detta förslag, utan att dock kunna dritva det igenom, och det är föga troligt, att man nu skall lyssna villigare dertill. Det romerska hofvet synes tvärtom beslutet att bibehålla flera af de biskopssäten, som den italienska regeringen helst skulle vilja ha bort. Från Rom meddelas, att lika som nu efter 18 års förlopp den påfliga flaggan åter svajar från San Angelo, så skola äfven dominikanerna ånyo hålla sit intåg i det gamla dystra inqvisitionspalatset och der upprätta sitt trostribunal. I November 1848 besattes det af ett kompani at det wobiliserade borgargardet, triumvirerna Marrini, Salsi, Armellini ville derför låta der uppföra en minnesstod åt Befrielsen, men detta blef ej af. Derpå drogo fransmännen dit in och behöllo palatset som qvarter, oaktadt alla dominikanernas protester, tills de nu verkställde sitt aftåg. Flera af den orientaliska kyrkans stordignitärer, biskopar och erkebiskopar befinna sig f. n. i Rom, dit äfven partiarken af Konstantinopel, msgr Hassoun, väntas. Under det påfven nu står en dust med italienska regeringen, hvilken skall till sist beröfva honom, välförtjent, den verldsliga myndigheten, är h. helighets makt i de under Ryssland hörande provinserna och i Polen äfven stadd i tillbakatåg. Påfvens egen fientlighet mot tidsandan och oböjlighet mot reformer är den skenbara skulden härtill — ty huru skulle annars en rysk tidning med sådan emfas, som Golos, kunna utropa: Påfvemakten är exclusiv. Den skiljer sig från alla ett civiliseradt samfunds institutioner, i det att den icke erkänner andra myndigheters rätt att finnas till vid sidan af densamma. Om den tvingas att uppgifva något af sina anspråk låtsar den sig alltid vara djupt kränkt, och ögonblicket efter det den funnit sig uti att minska sina anspråk, söker den återvinna den förlorade terrängen. Att bibehålla sådana grundsatser uti det moderna Europa och försakta dem emot vetenskapens, moralitetens och de nationala institutionernas växande makt, är helt enkelt omöjligt. Ett påfvedöme, som kunde utfärda 1864 års encyclica, är ultrareaktionärt föråldradt och alldeles olämpligt att tillfredsställa folkens och regeringarnes berättigade anspråk. Dess ersättande med en annan och bättre institution, hvilket är öfverallt så nödvändigt, är det ingenstädes mera än i Ryssland ... Katolska prester med svärdet i den ena banden och krus fixet i den andra hafva kallat polackarne till vapen mot Ryssland, hvilket de framställa såsom sin kyrkas fiende. Och likväl har Ryssland aldrig förföljt dem. Sjelfva de åtgärder, som vyligen vidtagits, bevisa ryska regeringens ifver att vilja tillfredsställa kyrkans verkliga intressen. Presterskapet förbjudes visserligen att blanda sig i politiken; men munkarne äro nu i tillfälle att uteslutande egna sig åt asketiska öfningar ... Den af pålven hittills utöfvade makt skall utöfvas al en synod af de katolska biskoparne med metropoliterkebiskopen som ordförande. Den af katolska biskoparne innehatda makt före Gregorius VII:s tid skall till dem återställas. Den episcopala synod, som i forna dagar herrskade öfver kyrkan, skall återställas till sin forna värdighet och beklädas med deras lagligen egna rätt att uttala sig i alla angelägenheter, som nu hänskjutas till påfvens afgörande. Lusseende på utnämnandet till lediga biskopsstift, skall synoden uppställa tre kardidater vid hvarje fall, at hvilka czaren utser en, som bekräftas i embetet a! erkebiskopen af Mohilew, den katolska kyrkans metropolit i Ryssland alltsedan Catharina den storas dagar. Biskoparne förvalta sina stift gemensamt med ett kapitel af prelater (domkapitel) och bandla såsom lydbiskopar under erkebiskopen. I hvarje stift skall äfven finnas ett konsistorium under öfverinseende af en tjensteman, för de löpande göromålens bestridande, och ett central-konsistorium eller romersk-katolskt kollegium i Petersburg, för att bestämma och föreskritva de åtgärder, som skola utföras i alla stiften. Detta kollegium är ej något nytt; det har redan funnits till någon tid, fastän det ej erkänts af påfven. Golos visar derpå, huru Frankrike och andra katolska länder hafva likartade bestämmelser med denva nya kyrkolag. Myndigheterna gripa sig redan an med denna sakernas nya ordning. Porträtterna al påtgen hatva borttagits från de katolska kyrkornas sakristior och de katolska presterna hafva befallts at en lekmanna-regering att hålla tacksägelsebön hvar 4:de April, ärsdagen af kejsarens räddning från en tragisk död.