Göteborgsposten – 4 januari 1867, sida 1

Theebordet var nu dukadt i förmaket och Sophie höll på att aftaga sin herrskarinnas slöja. Adelaide vände sig mot miss Bordillion. — ben var i vägen för mig då jag skulle sätta mig, sade hon i en ton som nästan lät som om hon velat urskulda sig. Den är för stor. — Vill ni ej ha bort kransen äfven, mylady? frågade Sophie. — Nej, den besvärar mig ej. Sophie drog sig tillbaka, vikande ihop slöjan, och Adelaide gick och satte sig vid bordet bredvid miss Bordillion. Med ett bortskämdt barns rörelse tog hon af sina handskar och kastade dem på bordet. Hennes vigselring blef synlig; hon bar ej någon annan. — Jag undrar huru länge det skall dröja innan jag blir van vid åsynen af denna? sade hon med en blick på mr Lester. Han endast smålog. Margarct hällde redan upp thået. Men huru hon kunde genomgå denna afton — och genomgå den med ett yttre lugn — det kunde hon aldrig förklara. Nästa dag mötte hon dem båda, ej af egen önskan, utan tvärtemot denna. Hon satt qvar hela morgonen på sitt rum, der äfven barnen voro, utom den rebelliske Wilfred, som gått hon visste ej hvart. Då morgonens lektioner voro slut, gingo de ut att leka, och Margaret följde med dem. Friska luften borde vara välgörande för hennes matta lifsandar. — Kom denna vägen, hviskado hon och tog barnen