Göteborgsposten – 4 januari 1867, sida 1

och stodo lugna, Wilfred lade med ett klingande skratt den misshandlade dockan tillbaka i vagnen, och miss Bordillion besann sig ansigte mot ansigte med lady Adelaide Lester. — Jag tror att jag gått vilse, sade hon med ett småleende i det hon framräckte sin hand och helsade miss bordillion. Mr Lester gick ut med mig, men han stannade för att tala vid någon och jag gick vidare. er fullkomligt väl denna morgon? — Fullkomligt väl, mumlade Margaret, hvars firg vexlade från hvitt till rödt med en hastighet som väckte master Wilfreds uppmirksamhet, huru fördjupad i sina egna tankar han än var. Gossen hade stödt ryggen mot ett träd och stirrade på sin nya siyfmoder. Hon hado denna dag åter anlagt djup sorgdrägt och bar en svart klädning af något tunnt tyg med silkesfransar; men på hufvudet hade hon ingenting utom det rika. ljusa håret, af samma färg som Marias dockas. — Och nu måste jag göra bekantskap med dessa, sade hon med ett småleende mot de båda barnen. Detta är Maria, fortfor hon, pekande på Edith. Det uppstod ett skratt. Maria rodnade och sade nej; hon var Maria. Lady Adelaide såg på henne under en minut, mera granskande iän vänligt. — Hon är ej lik mr Lester. — Hon är lik vår aflidna mor, inföll Wilfred; endast vackrare. Lady Adelaide vände sig mot honom. — Du är lik mr Lester, sade hon. Jag skulle ha Befinner ni