Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 2

Margaret Bordillion hade hört nog. Tiffle började tala om det besvär hon och tjensteflickorna haft; men hon lyckades komma förbi dem ochgick supp för trapporna, Dörrarna till mr Lesters rum stodo öppua och en flod af ljus trängde från dessa ut i korridoren. Margaret lutade sitt värkande hufvud mot väggen och öppnade bretvet. Det ionehöll blott i några rader cen underrättelse om hvad som skulle komma att hända, och skälen till brådskan, nemligen att lady Adelaide ej hade något annat hem att taga sin tillflykt till och önskade att lemna slottet nu senast, sedan den nye peeren tagit det i besittning. Brefvet var ytterst vänskapligt, nästan ömt skrifvet; och hon stod och betraktade orden, hon visste ej huru länge, med ögon som voro fordunklade af lidandets tårar. — Margaret! Rösten kom henne att spritta till ty det var mr Lesters. Hon stoppade brefvet i sin ficka, for med handen öfver ögon och panna, vände hufvudet mot det hall hvarifrån ropet kom och besvarade det. — Ja. — Kom med och drick the, Msrgaret, sade han och närmade sig. Stackars Adelaide känner sig skygg och däimmande; det är blott alltför naturligt att hon så skall göra då hon så plötsligt kommit hit ibland oss. Det är helt och hallet ett undantagsfall, inser ni väl. — Jag — jag kan ej, stammade Margaret. Jag kan verkligen ej. Ä (Forts.)