Göteborgsposten – 3 januari 1867, sida 2

nade förklarat — min Gud? afbråt Tiffle i det hon letade i sin klällningsficka, att jag så har kunnat glömma mig, förlat mig detta, miss! Jag ber er tusen ganger om förlatelse! Mr Lester skref den när han var hemma i eftermiddags och uppdrog åt mig att gifva er den, och jag lade den i min ficka för att ej tappa bort den. Sedan har jag ej tänkt på den! Hon hade naturligtvis undanhållit miss Bordillion biljetten med afsigt. Margaret svimmade ej: hon endast lutade sig tillbaka mot väggen för att få ett ögonblickligt stöd; hennes ansigte blef fullkomlikt likblekt, men hon försökte dölja sin sinnesrörelse sa godt hon kunde, och på hennes stackars torra läppar sväfvade ett svagt smalcende då hon vände sig till Sophie och yttrade: — Gifta! Verkligen? — Ja, men jag trodde sannerligen inte att det skulle bli gjordt i afton, miss, svarade denna talföra mademoiselle. Min unga lady har sutit klädd hela långa eftermiddagen, men åe eur6 — hvad är det ni kalla prestman — kunde ej bli funnen. Klockan var nio när han kom, och vi hade nästan uppgifvit all tanka på saken. De blefvo vigda i stora salongen och miss Dance fungerade som brudtärna i svart klädning. Det var ej nägot godt tecken och jag sade dem det, men de ville ej lyssna. Myladys drägt var deremot fullkomligt i sin ordning, det var en ny klädning som just blifvit gjord ät henne straxt innan sorgen började och hon hade aldrig burit den förr; slöjan och blommorna var jag ute och lyckades förskaffa mig i Dancsheld.