Göteborgsposten – 2 januari 1867, sida 1

större europeisk kamp uppskjuten, om icke bilagd, under det nu ingängna året, derom är man enig. Han skall vilja dessförinnan ha sin nya armåorganisation genomförd och sin hufvudstads fickor fyllda genom främlingarnes tillströmning till den stora verldsutställningen i sommar. Men sedan... apres Pexposition le deluge. Afven i Europas sydvestra hörn väntas stora förändringar. Ett till vanvett drifvet reaktionärt-klerikalt styrelsesystem måste der snart stiga ned i grafven och lemna rum för en regering, tylld af mera tidsenlig anda och tänkesätt. Förändringen skall medföra ej blott en dynastiförändring, utan äfven en genomgrivande social revolution, hvilken skall der för alltid göra slut på jesuiternas och papismens abnorma myndighet och makt. Skall det nya året bevittna denna stora tilldragelse, som bör blitva det romantiska Spaniens pånyttfödelse? Det under 1866 at regeringen utölvade förtryck berättigar till hopp, likasom till den tron, att sorandringen skall bli fullständig. Ty Spaniens sömn är ingen sömn till död: Den Cid Campeador, som sången vördar, Sof så emellan tvenne lagerskördar. Än tar, om det behöfs, karbinen stöd Mot Amors örongott, två kullar hvita, Två Pyrenaer, hvarpå man kan litas. Af den meningen är åtminstone en af våra yngre skalder, och hela Europa delar med horom detta hopp, kanske med undantag af England, som väntar sig skola få höra det nya Spanien med stentorsstämma återfordra Medelhafvets ena nyckel, det väldiga Gibraltar. Ej så lyckligt som vi, har England äfven att vänta sig en stark inre reformagitation. Med af afundsjuka krampaktigt knuwa händer sträfva nu börd och rikedom att i törening söka från makten athålla äfven den del af arbetarnes stora klass, som genom sjelfständighet i tänkesättet och någon bilduing vunnit tillräckligt af medborgerlig mandom, för att kunna göra anspråk på del i statens och det allmännas angelägenheter. Om ej de maktegande i tid gifva efter, skall England utsättas för våldsamma inre stormar, hvilka skola försvaga dess motståndskraft och för dess fiender bli ett välkommet tilltälle att plundra det. Hvad det nya året bär i sitt sköte för England, det är ännu fördoldt; men åvidt det är tillåtet för mensklig tanke att döma, stunda för Old Britannia betydelsefulla nändelser, hvilka skola omskapa och ändra mycket för detsamma. Den oärlighet och slapphet, hvarmed England uppträdde i den dansk-tyska frågan, orackte dess anseende och inflytande i de europeiska makternas rådslag, förut ansenligt minskade genom dess krypande för det Ryssland, som nära till döds marterat Polen. Men Polen ar ej ännu dödt och det skall ännu en gång lefva upp stolt och mäktigt genom friheten. Vi äro vissa derom, huru mycket våldets natt än skymmer; ty det blir för Polen åter en dag, med ny morgon och nytt ljus. Danmark är ej heller dödt, fastän det djupt sårats. Det bar omfattat nationalitetsiden och skall genom dennas utsträckning äfven vinna det oberoende och den frihet, den styrka och den makt, som kunna betingas af Danmarks uppgående i Skandinavien, at det fria Nordens större enhet. Ty, instämma vi med den danske dikaren: Kyse dog kan ej Koglende Vetter,