delar SrtUm larda men vidskepl ga landsmänresultaterna af europeisk vetenskap. Syud Ahmed Bahadoor är en underorqnad civil domare och — en muselman, hvilken författat en öfversättning och osantligt stor kommentar ötver Bibeln, i hvilken han sasom muselman angriper Colenso och bekräftar Mosebockernas auktoritet. senare Post, Telegrammer från Tyskland, och antagligen från Wolffska byrån i Berlin, hafva haft brådt med att törtälja, det franska pressen med erkännande uttalat sig angående grelve Bismarcks bekanta senaste tal i preussiska dep. kammaren. Det förhåller sig dock ej alldeles så. De oppositionella tidumgarne äro harmsna deröfver, och la Presse säger, att Preussen ej har annat i sinnet, än att locka Frankrike med vackra talesätt, tör alt kunna vid första tillfälle utan, ja, tillochmed oaktadt Frankrike, bemäktiga sig hela Tyskland. Sjeliva regermgabladet Pays sinner sig al det tamosa talet föga uppbygdt, hvilket också ej är underligt, då Bismarck öppet förklarat, att han böjt sig för nationalitets principen endast af respekt för Frankrike och således alldeles icke omfattar densamma. Bladet säger: Hr v. Bismarck har kanske ej handlat så alldeles rätt, då han för SlesvigHolsteins del fäster så stor vigt vid hvad han kallar Preussens erötringsrätt. För att icke tala om, att det är ett uttryck, som i vårt århundrade har en ful klang, borde Preussen erinra sig, att det grep till vapen, för att utföra en förbundsexekution, icke för att göra en eröfring. Det behåller för sig sjelit, hvad förbundsdagen i Frankfurt ålagt det att befria och återgifva till det tyska fäderneslandet; det är således rätt och slätt fråga om en våldshandling. Man bör vara nog ärlig att medgifva detta ... Vi vilja emellertid ej upprifva en tvist om det förflutna, utan genast tillägga, att hr v. Bismarck förbundit sig att rådtråga betolkningen i Nordslesvig, innan han oåterkalleligen införlifvar densamma i den preussiska monarkien. Men eftersom man tänker ställa till preussarne frågan: Viljen j vara preussare: — hvarför frågar man ej då hanneveranarne om detsamma? Payserinrar om, huru annorlunda Italien handlat, då det, fastän Venetien var en italiensk och italienskt sinnad provins, likväl låtit venetianarne omrösta. Det vill verkligen äfven synas som att Hannover blir för Preussen en svår Akilleshäl. Motstandet mot införlifningen i Preussen torttar derstädes. Den preussiske generalguvernören 1 Hannover har uttärdat ett nytt tillkannagifvande, enl. hvilket de hannoveranska officerarnes förhållanden skola hafva blifvit svarare än förut. Polisen har skärpt iillsynen ölver alla politiska och sociala sammankomster. De i sjöstäderna gripna flyktingarna ha utan vidare transporterats till Minden, Hannover, Köln, Wesel o. s. v., för att indragas i dervarande regementen. För kort tid sedan hemtades en hög dame (grefvinnan Kielsmansegge?) från sitt gods i närheten af Osnabriäck och fördes tätt beslöjad till fästningen Minden. — Det börjar se mer och mer polskt ut i dessa trakter, och det är tydligt att Preussen för tidigt sökt sluka Hannover. I Österrike är man nu nästan fullt ötvertygad om, att försoningen med Ungern skall inom kort bli fullständig. Kejsaren har emottagit den ungerska landtdagens adressdeputation och derå genmält, att han skulle besvara den med ett reskript (om utnamningen af en ungersk minister), men uppdrog åt deputationen att försäkra landtdagen om hans ynnest och bevågenhet. Från Greklands hufvudstad meddelas, att de upproriska på Kreta vid Kares i provinsen Apororonos tvungit Mustapha Pascha ull återtåg, hvarigenom det blifvit honom omöjligt att intränga i provinsen Selino. Mellan Belgien och Kina har ett handelsfördrag ratificerats. De trupper, Frankrike sandt till Korea, hafva intagit och plundrat den af innevånarne öfvergifna staden Konghoio. Konungen af Korea inbjöd derpå franske amiralen till hufvudstaden, för att underhandla, men amiralen vägrade att följa inbjudningen och begärde deremot, att tre ministrar skulle afstraffas och en infödd underhandlare afsändas. Den till hufvudstaden törande floden blokeras. — a0OÖ ULei—.kk RAR