Lördagen d. 15:de d:s egde i Paris rum tvenne ceremonier, hvilka voro anmärkningsvärda lör sin likhet och äfven för sin olikhet. I Invaliddomen hyllade soldaterna och pensionärerne minnet af jordfästningen af Napoleun I:stes qvarlefvor i deras kapell för 26 år sedan, och denna ståtliga graf var vittne till en årlig återkommande akt af tillbedjan och hyllning utat många, som fört hans qvarlefvor frång S:t Helena och äfven tjenat i hans fälttåg. Uti Sorbonnes kapell, en byggnad med stora unspråk, återfördes kardinal Richeliews qvarlefvor till den praktfulla mausole, hvari de lades för tvåhundrade år sedan, men deritran ue rått bortslängdes, för att underkastas kränkningar på gatorna uti den stora revolutionaer. Der utbreddes en massa karmosinrödt sammet, och tillstädes voro representanterna för statens stora kårer, höga embetsmän, ministrar, medlemmar af de lärda korporationerna, deputerade frän Franska Akademien, som grundades af den store kardinalministern, bland hvilka voro Berryer, Cousin, Nisard och andra, samt många af universitetets medlemmar. Qvarletvorna utgjordes af ett stycke af den skalle, som någon hedersman hade räddat från förödelsen år 1793 och huggit midt itu, för att hindra ett igenkännande, som skulle kostat honom hans eget hufvud. Ministern för den offentliga undervisningen bar det återstående kroppsfragmentet i en trälåda och lemnade det till erkebiskopen, som ännu en gång lade det i den graf, der det, så hoppas man, skall förblifva till tidernas ända. Napoleon I och Richelieu! Hvilken kedja af händelser drager icke genom vårt minne vid tanken på dessa båda namn — och hvilken törnyad visshet om allt kroppsligts förgänglighet, under det att det andliga letver! Dessa båda Frankrikes stora män hatva hvar på sin tid mäktigt bidragit till den franska kyrkans lösryckande från påfligt öfvervälde, hvarigenom de äfven gifvit, hvar i sin mån, dödsstötar åt den påfligt verldsliga makt, som nu ligger i dödsryckningarne, under det en ny Napoleon, såsom en skicklig läkare, känner den sjuke på pulsen, för att af dennes mattare och mattare slag beräkna annalkandet af hans dödsstund. Kejsar Napoleon III är en skicklig man, och han har under de två sista åren ansträngt alla sina själsförmögenheter, för att lösa problemet, huru de franska trupperna skulle kunna dragas tillbaka, utan att föranleda sådana störanden af lugnet, som kunde rättfärdiga påfvens flykt från Vaticanen. IIvilka skäl den franske monarken än kunde ha för sin allvarliga oro, är det dock otvifvelaktigt, att en andra babylonisk fångenskap var en af de kombinationor, som han var motvilligast att möta. Hans store onkel hade gått ett steg tör långt med påfvedömet; och Pius IX kunde, om han drefts till förtviflan, visa sig vara en lika stor nagel i sidan på den Bonaparteska dynastien, som den apostoliske sången i Fontainebleau hade varit det. Man skall alltid handla mot den romerska öfverstepresten så som om han hade en armå af 100,000 nan bakom sin rygg, säges Napoleon I hafva yttrat under dagarne på S:t Helena. Napoleon III har dragit fördel af denna visa sats och betett sig emot påfven så, som om det, förutom den inbillade fienden i hälarne på påfven, funnits äfven en annan, lika mäktig, som hotade honom i hans egen rygg, och denne fiende var de mot kejsardömet fientliga partierna i sjelfva Frankrike, hvilka svårligen skulle kunna åse att kejsaren, genom att lemna Rom, fullbordade konstituerandet af den mäkviga italienska staten, i hvilken de se en fiende till Frankrike. Genom dröjsmålet hafva de efter hand sett sig afväpnas, och de kunna nu svårligen tala i reaktionär anda mot det fria Italien, som proklamerat: den fria kyrkan i den fria Italien. Italien förtjenar också den lycka, hvars jusslimmer synes le öfver detsamma, ty det ertgår kraftigt och konseqvent på sin bana, itvadt af konstitutionelt sinnelag. Sålunda våckte premierministern Ricasoli inom parlau.ontet för några dagar sedan förslag om, att personer, som innehafva vissa tjenstebefattningar, böra icke vara valbara till parlamentet. Han väckte äfven förslag om vägars anläggande på Sicilien. Utrikesministern framlemnade till kammaren det med Österrike afslutade fredsfördrag, konventionen med Franksrike ang. betalning af den päfliga skulden och åtskilliga diplomatiska aktstycken. Finansministern s gnor Seialoja inkom med åtskilliga förslag ang. finansernas förvaltning, statens ansvarighet, provisoriskt utöfvande af 1867 års budget för trenne månader och utsträckning till år 1867 at de finansiela åtgärder, som noterades 1866. Signor Scialoja har sedan äfven framlagt budgeten, hvilken uppvisar 865 mill. aktiva och 1,051 passiva, alltså en sörutsedd brist af 186 millioner. Den för italienska dep. kammaren framlagda gröna boken innehåller dokumenter 4 4 oh av