Fran Utlandet. Grefve Bismarcks tal inom Preussens lep. kammaren ang. Slesvig har väckt det största uppseende inom såväl Tyskland som nela det öfriga Europa. Detsamma föreligger dess helhet, likasom referater öfver hela debatten i denna fråga. Till supplerande af hvad vi förut härom meddelat, må här återgifvas löljande: Deputeraden Twesten höll ett längre föredrag, hvari det bl. a. hette: -Allvarliga klagomål ha förljudits ang. dåliga handlingar från danskarnes sida ännu på sista tiden, ölver att danskarne bortfört en stor del af det gottorpska biblioteket, arkivet och den flensborgska samlingen af slesvigholsteinska fornsaker. I art. 14-20 al Wienerfreden har uttryckligen stipulerats, att dessa saker skola lemnas tillbaka; men den danskaa regeringen påstår hårdnackadt, att samlingarne äro splittrade, fastän de efter hennes uttryckliga befallning kort före krigets utbrott blefvo inpackade och öfver Als förda till Fyen. Regeringen har i sin makt att framtvinga uppfyllandet af sådana pligter. Twesten är emot Nordslesvigs återlemnande, och han menar, att regeringen bör under alla omständigheter sasthälla dervid, att -icke ställen uppoffras, hvilka hittills betraktats som värn och förposter för Tysklands sak. De ställen i Danmark, hvilka af Tyskland Åbetraktas som deras förposter, äro som bekant Christiansfeld och Haderslev — i Norge är det Bergen —, och Tvesten tycktes sålunda med det samvetsgranna uppfyllandet af Pragerfredens art. 5 mena återlemnandet af de mycket omtalta socknarne i den nordvestra delen af Haderslevs amt. Bismarck, hvars töredrag innehåller ett långt loftal öfver den forna personalunionsmannen och nuvarande fullblodige preussaren Scheel-Plessen, yttrade om den nordslesviska frågan detta. Jag kommer nu till möjligheten) af afträdandet af en del af Nordslesvig. Hade vi varit allena i verlden med Slesvigholsteinismen och Danmark, skulle den ifrågavarande fredsparagrafen icke hafva existerat. Under den nuvarande europeiska utvecklingen består Frankrikes intresse i att värna om nationaliteternas system. Frankrike har alltifrån början betraktat den danska frågan i öfverensstämmelse med detta system. Här låter sig systemet omöjligen genomföras fullständigt, emedan nationaliteterna äro så blandade, men Frankrike har representerat principen i det stora och allmänna, Under mellantiden har man ofta kommit tillbaka till deana fråga i förtroliga underhandlingar med Danmark och med andra makter; vi ha aldrig tagit initiativet dertill, emedan frågan ej var för oss beqväm. Jag har städse varit af den mening, att en betolkning, som otve ydigtetillkännagifvit sin vilja, att den ej vill vara preussisk eller tysk, meu deremot lagt klart i dagen, att den vill tillhöra en omedelbart närgränsande grannstat, med hvilken den har nationalitet gemensam, ej kan stärka den makt, från hvilken den söker skilja sig. Man kan ha tvingande skäl att likväl ej ingå på deras önskningar; hindren kunna vara af geografisk natur, hvilken gör det omojligt att fästa afseende vid dylika önskningar. Frågan är, om och huruvida dylika hinder här förefinnas. Det är en öppen fråga; vi hafva alltid, då hon beroses, tillagt, att vi aldrig skulle gå in på att kompromettera vår militära säkerhetslinie genom något slags anordning, men att vi väl kunde under vissa omständigheter fästa afseende vid otvetydigt och sjelfständigt uttalade önskningar, hvilka bestämdt och ärligt tillkännagåfvos på detta geografiska ställe. Så stod saken, då Frankrike under händelserna i Juli månad d. å fick tilltälle att uttrycka sina egna önskningar med ovanligt stark betoning. Ingen har kunnat förtänka Preussen, att det icke ville a två stora europeiska krig eller i det ögonblick, då de förde det ena och ännu icke gjort sig försäkradt om dess frukter, kompromettera sitt förhållande till andra stormakter. Hela ställningen ingaf oss den öfvertygelsen, att vi ej vågade spänna bågen för högt och att det ej var rådligt att förkasta det enskilda samt sätta allt det vunna på spel. Dessa omständigheter äro skulden till att den här omtalta bestämmelsen i fredsfördraget blifvit till. De obestämda ordalag, hvari den affattats, gifva oss ett visst spelrum vid utförande Men jag anser det nödvändigt att anföra, det vi omöj ligen kunna af utskottets och landtdagens beslut lösas från att efterkomma förpligtelser, som vi ingått; vi måste hålla dem, men vi måste hålla dem så, att det ej kan blifva något tvifvel öfrigt med hänsyn till omröstningen, dess frivilliga och sjelfständiga karakter samt den definitiva vilja, som derigenom blir lagd i dagen. Detta utdrag ur Bismarcks tal, hvilket på ett nästan kuriöst sätt pläderar för väldets rätt, säger uttryckligen, att Preussens regering ej vill erkänna nationalitetsprincipen, men måste det af fruktan för Frankrike; att Preussen ej heller tänker lyda omröstningen i Nordslesvig, utan blott återlemna en del af detta, liksom att det af militära skäl ej skall gifva ifrån sig Dyppel och Als, såframt det icke skulle vara fråga om att, såsom -Föoln. zeit. antyder, afstå till Danmark Flensborg-Tönder-linien, mot vilkor att Preussen får besätta skansarne på Dyppel och Als samt inrätta en krigshamn i Höruphavn, hvarigenom Danmark i verkligheten skulie bli ytterligt beroende at Preussen. Lyckligtvis hafva vi Frankrike qvar, och dess nu åter skickligt ledda politik gör det möjligt för detsamma att ånyo intaga en bestämdare hållning än nu på någon tid. Också bar Napoleon i armekomiten uttryckligen sagt, att det framför allt är af vigt för honom, att finna en armcorganisationsplan, hvilket snarast möjligt ställer en slagfärdig armätill mitt förfogande. — Ar detta sannt, är det äfven säkert, att Frankrike snart skall åter inträda i handlingens politik. Det börjar neml. mer och mer se ut som om i Paris snarare hållits krigsråd än komi tömöten. Den betydliga styrka, som Frank: rike vill ställa på benen. motsvarar ej nor.