Göteborgsposten – 27 december 1866, sida 1

i hans. Jag skall sörja för alltsammans; ni skall ej besväras med den minsta småsak. Hon satte sig ned bakom kaminen då han gått och brast i en passionerad gråt. Sophie Deffloe blickade omkring sig och såg henne. — Jag vill ej stanna i slottet en dag till nu, då han är herre öfver detsamma, yttrade hon, och hennes ansigte flammade under det hon talade. Ifall jag qvarstannade hos honom skulle jag förgäta min goda föresats och bryta med George Lester; jag skulle efter all sunnolikhet bli öfvertalad att gifta mig med honom och då — huru skulle ej himlen straffa mig för min elakhet? Hvarföre har jag någonsin älskat honom? IIvarföre kunna vi ej glömma hvarandra? Hvart kan jag fara? Oh! hvart kan jag fara? Då lord Dane stigit ut genom slottsporten, kom Richard Ravensbird emot honom; han tycktes ha gått af och an på grås vallen. — Mvylord, jag får bedja er om förlåtelse för att jag besvärar er vid denna timma. Jag ville blott säga ett ord till er i affärer ifall — — Det är ej nägon passande tid härför, Ravensbird, sade lord Dane bestämdt. Jag hör af den titel ni ger mig att ni vet hvad som händt. ZY OA