Göteborgsposten – 24 december 1866, sida 2

— LJ 4 de erskdaas rättigheter måste vika tillbaka för den stora nationens. — Deputeraden Grote (tillhörande venstern) uttalade sig mot betänkandet. Man hade — sade han — ingen rättighet att uppträda som eröfrare; Preussen skulle derigenom bli starkare, men Tyskland svagare. Preussens enda rättsåtkomst var Tysklands politiska framtid. KronJuristernas förklaring kunde ej tilläggas större betydelse, än Högsta Domstolens utslag ang. yttranderätten inom landtdagen (hvilken domstolen förklarat vara vilkorligt inskränkt). Augustenborgaren och hertigdömena hade behandlats orättvist; Preussens politik var på intet sätt höjd öfver anmärkningar och klander. Han erkände för sin del augustenborgarens arfsrätt; men denna måste betraktas som en omöjlighet. Tysklands rätt till enhet var den afgörande punkten, och derför måste Preussen infölifva de andra staterna, alldenstund det icke mera kan vara en särskild, utan en tysk stat. — Twesten påstod, att augustenborgaren varit beredd att antaga (de af Preussen uppställda) februarivilkoren. — Bismarck bestred detta, i det han anmärkte, att arfprinsen alltid hållit en bakdörr öppen åt sig; ännu före öfverenskommelsen i Gastein (mellan Preussen och Österrike) hade anbud gjorts honom genom bayerske ministern v. d. Pfordten, men han hade tillbakavisat dem. Preussen hade större eröfringsrätt till Elbehertigdömena, än t. ex. till Hannover, ty de tillhörde först och främst Danmark och först derpå augustenborgaren, hvilken anslutit sig till Preussens fiender. Om Preussen icke skridit raskt framåt, skulle (österriske befälhafvaren i Holstein) Gablenz i Juni månad hatva förbundit sig med holsteinarne och hannoveranarne. Scheel-Plessen (den nuv. ståthållaren i hertigdömena) är en trofast tysk man och en manligt härdad karakter. Med hänsyn till Nordslesvig hade man måst acceptera, hvad Österrike under Frankrikes inflytande hade erbjudit. Klokheten bjöd att fästa afseende vid nationalitetsprincipen, emedan man gentemot regeringen i Wien omöjligen kunnat våga ett nytt tarligt spel. Italiens trohet hade bestått sitt prof på ett sätt, som särskilt var värdt erkännande; det hade tillbakavisat hvarje försök om att förmå det lemna Preussen. Till slut bad Bismarck, att man skulle afhålla sig från att uteslutande söka törsvara sin partiständpunkt samt från alla yttranden, hvilka skulle kunna kompromettera Preussens ställning. — Härefter antogs utskottets förslag, mot hvilket blott röstade katolikerna, polackarne och at framstegspartiet Duncker, Jacoby och Hagen. I ett telegrafiskt utdrag heter det att Bismarck yttrat ang. omröstningen i Nordslesvig: Vi ansågo det efter moget öfvervägande alldeles nödvändigt att den vunna ställningen betästades och icke uppoffrades för ytterligare diplomatiska förvecklingars tillfälligheter. På detta sätt uppstod artikeln om omröstningen, som vi skola utföra, och det så, att ej någon oklarhet skall råda angående befolkningens definitiva vilja. Af detta att döma, synes det tyvärr visst, att preussiska regeringen beslutat ånyo uppskjuta omröstningens utförande till en för henne läglig tid. Märkligt är i sammanhang härmed, att hon ej synes vilja dröia med anställande af val inom hertigdömena till det — nordtyska parlamentet. — Bismarck har sin egen logik! I en kungörelse från öfverpresidenten Scheel-Plessen anordnas neml., att listor oförtöfvadt skola uppgöras i samtliga slesvigska och holsteinska landsbyarne för parlamentsvalen. Listorna i Kiel skola vara färdiga till d. 29 d:s, emedan den största skyndsamhet påbjudits. Preussen förbehåller sig, att i de nordtyska förbundsstaterna få utnämna samtliga postoch telegrafembetsmännen. Vid förbundet skola inalles afgifvas 43 röster, af hvilka Preussen ger anspråk på 17, hvilket naturl. är detsamma som pluralitet. Konungen och kronprinsen af Sachsen, hvilka, som bekant är, varit på besök i Berlin, hafva derifrån afrest d. 19 d:s. Den officiela Prov. Corresp. säger, att de båda efterlemnat det intryck, att de med klart och bestämdt medvetande uppfattat Sachsens uppgitt bredvid Preussens och äro beredda att genomföra densamma. De sachsiska furstarnes besök vid börjandet af Nordtyska förbundets förhandlingar, hvars mest framstående medlemmar de skola vara näst Preussen, bör anses som en lycklig spådom för en äkta på resultater rik förbundsgemensamhet.