Göteborgsposten – 24 december 1866, sida 1

på det kalla stengolfvet tror jag vi gå tillbaka föreslog hofmästaren. De gingo ut ur rummet och skyndade framåt korridoren med hastiga steg, utom Bruff som qvarblef för att låsa dörren. Han hade gjort detta och skulle stoppa nyckeln i sin ficka, då han blef helt bestört vid att se lady Adelaide komma emot sig. hestört blef han derföre att det var mycket ovanligt att hon befann sig i denna del af slottet samt derföre att hennes ansigte var blekt och bar spär af förskräckelse. Hon fattade tag i hofmästarens arm, liksom drifven dertill af fruktan. — Bruff! Bruff! det står ej rätt till med lord Dane, yttrade hon darrande. Hans utseende är så besynnerligt. — Oh, mylady! ni skulle ej ha gjort er detta omak, hvarföre ringde ni ej? — Jag var rädd att bli qvar ensam, hviskade hon. Jag föll i sömn och nar jag vaknade gick jag för att se på lord Dane, förvånad öfver att han ej talat till mig eller ropat på mig. Han låg med öppen mun, och hans ansigte var hvitt och kallt; denna syn förskräckte mig. — Kanhända han har svimmat, mylady. Han hade sådana anfall i början af sin sjukdom. — Bruff, hviskade hon och föll i en nervös gråt, han — ser ut — att vara — död. Hans ansigte har samma utseende som min tantes när hon var död. Utan att säga ett ord som kunde oroa de öfriga, utan att påkalla deras uppmärksamhet för lady Adelaide gick Bruff till lord Danes rum, under det den stackars förskräckta flickan följde efter honom och bokstafligen höll