Göteborgsposten – 24 december 1866, sida 1

honom sast i rocken för att känna sig skyddad. Åck Bruff fann snart hvad som inträffat; lord Dane hade dött under sömnen. Brufl, som var sjelfva qvintessencen af lugn ordning och ordentlighet, gjorde ej något buller för att låta gästerna få del af olyckan. Han kallade bort några af tjenarne, sägande att mylord var sämre, och skickade ut budbärare åt alla som saken angick. Han kunde ej skicka efter mr Lester, emedan denne gentleman var frånvarande från Danesheld denna afton. Mr Wild, Geoffrey Dane och mr Apperly stodo snart omkring dödssängen. Läkaren sade att han varit död mer än en timma, mycket mer. Detta kom Adelaide att rysa; han måste sålunda ha dött innan hon föll i sömn, och hon erinrade sig med förfärligt samvetsqval att hon sutit fördjupad i egna tankar ända tills sömnen smugit sig öfver henne, utan att ha gifvit akt på honom, utan att ens ha rest sig från stolen för att se på honom. Han hade dött, trodde doktorn, under det han sof, utan att ge ett ljud ifrån sig; och hon hade sutit inom fyra alnar från honom! Hon stwd nu darrande bakom dem oeh lyssnade till deras anmärkningar och uttryck af sorg. Tjenarne voro bestörta; den stackars gamle betjenten som ej var mycket yngre än hans herre, gret helt högt. — Kan ingenting göras för att återkalla honom till if? frågade han mr Wild med en snyftning. Att tänka ig att just denna afton bland alla aftnar jag ej gått ut ch in i rummet hvar tionde minut, såsom min vana rarit!