Göteborgsposten – 21 december 1866, sida 1

— Hon är så ensam, stackars unga lady, och äfven en sjuks sällskap är bättre än intet sällskap alls. Ni kan aldrig få se någon så förändrad som hon är. — Hon är svärmodig, det är händelsen, sade betjenten. Halfva sin tid har hon ingen själ att tala vid. Jag hoppas för hennes egen skull att er herre snart skall taga bort henne, miss Tifslo. — Hon är alldeles icke frisk, det är jag säker på, sade hushållerskan. Ingen som har full helsa, förstår ni, kan känna sig kall under dessa varma nätter, och hon klagar nu alltid öfver att vara kall. Så många dödsfall ha varit för uppskakande för henne. Först var det kaptenen, derpå mr Dane, så — Hushallerskans lista blef afbruten. Sophie Deffloa kom inrusande helt förfärad, flåsande efter andan och krithvit i ansigtet. — Hvem är i dödsrummet? utropade hon. — Ingen, sade mr Bruff. Dödsrummet är nu stängdt. Få vi nu mer af edra vidskepliga fantasier, mamsell Sophie? — Det är ej stängdt dörren är öppen och nyckeln är i dörren. — Det är stängdt. och nyckeln hänger i mitt skafferi, upprepade Bruff. — Men jag siger er att det är öppet, jag! vidhöll Sophie stampande med foten. Har jag ögon eller ej, mr Bruff? När jag sprang förbi för att homta schawlen, tror jag att det måste ha varit stängdt — jag såg då ej att det var öppet och jag tror ej att jag skulle ha haft mod