Göteborgsposten – 14 december 1866, sida 2

ansigto spåren af någon stor sorg allt hastigare och hastigare samlades. — Det är dender Ravensbird, sir, sade betjenten afbrytande hans drömmerier. Han har kommit hit lika djerf som oförskämd och begär att få tala vid er. I aflärer, säger han. — Jag vet alldeles iate hvad han kan ha för affärer med mig, svarade mr Dane med en anstrykning af missnöje i tonen. Låt honom likväl komma iu, — Sir, började Ravensbird då han inträdt, ryktet säger att lord Dane öfverlemnar många angelägenheter som röra egendomen till er nu sedan ni blifvit hans arfvinge. — Nåväl? sade mr Dane. — Jag har derföre kommit för att taga ert intresse och inflytande hos mylord i anspråk för att utverka mitt antagande till arrendator af Sailors Rest, eller för att ni sjelf må antaga mig om ni dertill har makt. Han talade utan fruktan och ej det ringaste i en supplikants ton, ehuru han framställde en begäran. Ravensbirds hela sitt och uppträdande hade alltid burit spår af en märkvärdig sjelfständighet, men efter anklagelsen buro le det i fyradabbel grad. Och det var sannolikt att detta bidrog till det omslag till hans fördel som iuträdt i allmänna opinionen: Dmeshelds innevånare kunde ej tänka sig att lenna frimodighet i uppträdandet kunde finaas hos en orottslig man. — Hvad, eftersträfvar ni arrendet af Sailors Rest! utropade mr Dane. Jag har hört ett dussin namn nämnas, men ej ert.