Göteborgsposten – 13 december 1866, sida 2

elden var los i midten af Haga och ett stort tvävåningshus var antändt, omgisver på alla sidor af hus, under den förfärligaste storm. Likväl kunde elden släckas, så att endast taket afbrann och en del af andra våningen. Här visade den nya brandkåren hvad den kan uträtta. Det är den vackraste släckmug man nåsonsin sett, till stor heder för både brandkåren och dess chef; således är ej heller behofvet af vuttenledningen för eldsvådor så trängande. Hvad nu byggandet ans arbetarebostäder beträffar, så är det insandarens fullkomliga ölveriygelse att ändamålet dermed alldeles förfelas, ty lika litet som den oordentlige arbetaren kan få hyra sig rum i de nu befiotliga nya arbeiarebostäderna, lika litet lär han väl få det om det bygges ännu flera. Den ordentlige och flitige arbetaren skaffar sig alltid rum, och för det hit inströmmande lösa arbetsfolket skall väl staden ej bygga arbetarebostäder, ty då kunna vi möjligtvis få bygga flera än vi stå ut med. Då kunda folket inne i landsorten få den tron: Cvi behöfva bara resa till Göteborg, der bygga de hus åt oss; kunna vi ej förtjena födan, så få vi mat medOm man minskade hadens arbete och tog litet för sig i sender. så blef hår icke hvarje år ett så stort tillopp af a:busfölk, som sedan stannar qvar här och efter några ars förlopp faller fattigvården till last. Då utrymmet i en tidning ej tillåter insändaren att här fullt och bevisande utreda alla de förhållanden som äro för handen emot att Göteborgs stad på egen bekostnad hysger arbetarebostäder, må det vara nog sagdt att en kommun alltid bygger dyrare än den enskilte och har alltid stora och dryga förvaltniugsoch tillsyningskostnader. då deremot den enskilte undgår dem. Det behöfves ej mera än att staden mot billigt pris upplåter tomtplatser, och med den företagsamhetsanda som är rådande inom detta samhälle uppstå då snart spekulanter. Om vederbörande såsom vilkor fästa, att husen bli väl och sundt utförda, och om de bafva tillsyn med att detta blir behörigen verkstäldt, så ordnar saken sig sjelf, utan att stadens invånare behöfva göra någon uppoffring. Man skrifver i tidningarne att den enskilte skall hushålla och spara, men bör ej en kommun äfven i första rummet spara? Skall den nu lefvande generationen helt och hållet endast arbeta för den efterkommande? Hvad här inom staden blifvit verkstäldt för arbeten under dessa senare tjugo år, det veta vi som varit här under hela denna långa tid; det gränsar nästan till det otroliga. Kan man ej nu hemta andan litet och lugna sig, rätta munnen efter matsäcken och ej sätta staden i bottenlosa skulder som de nu lefvande få betala räntan på, eller är det ekonomiskt riktigt att betala räntorna med upplånta medel? Det vore väl det största slöseri med penningar man kunde företaga sig, att inköpa en tomtplats för två hundra tusen rdr, då staden har egna sådana att lemna utan någon utgift. Kan det vara skäl att under förhandenvarande dåliga konjunkturer i hela Europa och då räntan är så hög 1 vårt eget land, samt då vi i utlandet hafva en sädan dålig kredit att det synes som om utländningen helt och hållet ville undvika göra några penningelån ull Sverige, kan det vara skäl att staden nu skulle söka uppnegociera ett större lån på 2 a 3 millioner rdr, för hvars erhållande kanske ej finnes någon annan utväg än att kasta sig i armarne på ett visst bankbolag, som nog veta hvad vilkor det föreskrifver och hvilket svenska staten ej rosade marknaden på med det temporära lånet; ty det var väl egentligen detta lån somiskulle vara inhemskt, men sedan öfverflyttades på utländska marknaden, hvilket mest af allt skadade vår kredit. Här finnes ju ingenting som brådskar. Om vi väntade något år tills förhållandena började bättra sig, så kan jag inte se annat än att staden och dess invånare komme att draga största fördelen deraf. Det förestår nu val till tjugofem stadsfullmäktige, som äro i tur att afgå. Allmänua tanken synes vara, att det sitter allt för mycket rikt folk i stadsfullmäktige och att de således ej känna till alla de svårigheter hvarmed de mindre bemedlade strida för att kunna här existera, der hyrorna och lefnadsomkostnaderna äro så höga; och skall nu kommunalskatten årligen bli stegrad, så kan man ju ej undra på att de med bekymmer motse framtiden. Men insändaren är fullt öfvertygad att det ej behöfver mera än en vädjan till desse rike och ädle herrar att stadens invånare öuska få in flera al det ej så rika borgerskapet i stadsfullmäktige, då de äro förvissade om att dessa komma att utgöra en återhållande kraft da det beslutas om icke ovilkorligt nödvändiga arbeten för staden. Det är alls icke meningen att få in sådana personer som endast säga nej till allting, af oparsamhetsanda. Lika litet bör någon låta välja sig vill stadsfu lmåktig som ej har insigter och kunskaper och framför allt har sormåga att kläda sina tankar i ord och, om det gäller, försvara en en gång tattad öfvertygelse, ty vi veta ganska väl att det sitter ganska stora parlamentariska förmågor inom hrr stadslullmäktige och man kan bli lätt öfverrumplad och på sa sätt ej motsvara det förtroende som de väljande byst till den valde. Då nu ett förberedande valmöte är utlyst till d. 14 dennes, så anser man det ej böra tillga på samma sätt som det föregående, utan i stället bö: ordforanden för aftone uppläsa namnen på de hrr stadsfullmäktige som äro i tur att afga och de närvarande skulle då genom fa tillkännagifva dem som de önskade skulle qvarstanna och med nej till dem som de önskade skulle afgå. Sedan detta vore genomgånget, skulle de närvarande gifva tillkänna de nya konuidater hvar och en hade att föreslå, och på samma sätt sknlle de af ordföranden uppropas och af de närvarande med ja och nej bestäminas, hvilka man önskade skulle blifva vatda till stadsfullmäktige. Det burde vara öfverflödigt att göra en uppmaning till stadens innevånare alt så mangrannt som möjligt bevista såväl det förberedande valmötet som sjelfva valet; men man har tyvärr sett huru få af de röstande infunnit sig vid det senast skedda val will stadsfullrr ra