vilja anse de förre endast såsom räntetagare, och hafva bönderna helt nyligen bekostat en arkivgranskning i Kongl. Göta hofrätt, för att eftersöka bevisning i sia sak. De tycka som så: 4går det an för den ene, så går det an för den an irek. Lyckan står den djerfvom bil Beviset härför ligger i öppen dag i Halländska kyrkohemwansf:ägans lyckliga utgång för bönderna (men till ohjelplg skada för kyrkoförsamlingarne). . Hvad var väl naturligare än att skånska kyrkohemmansbönderna äskade samma förmån? De hafva också icke försummei sig. Efter att sjelfve hafva petitionerat i ämnet. ingå!vo bondeståndets ledamöter från Skåne och Blekinge vid sistl. riksdag motion om samma förmån för kyrkoh mmansäboerne i Lunds stift, som de i Halland förut erhållit i afseende på hemmanens lösningsrätt till r katte). Anmärkningsvärdt är det, att just ett ombyi för allmogen ingaf en sår dan motion — i ett änine, som i sina följder gjort den halländska allmogen så stor skada, hvad kyrkornas ekonomi beträffar. Men förmodligen hade den halländska olyckan blifvit känd och erkänd icke blott af majestätet, utan äfven af rikets ständer. Af K. M:ts tillämnade proposition i frågan blef ingen och såväl vederbörande utskott, som rikets ständer afslogo de skånske riksdagsmannens motion. Så står nu frågan i Lunds stist. Det beror nu derpå, om blifvande riksdag, då säkerligen någon elegdänyo upptråder med samma fråga, kommer att blifva lika generös, som 1862 års riksdag var det mot halländska kyrkohemm: nsbönderna — denna lilla enskildta del af befolkningen — på allmänhetens bekostnad. Det är lätt ait skära breda remmar af andras läder. Det hafva vederbörande visat i den hallandska kyrkohemman-frågan. Huru litet de förstått sin sak, och huru partiskt de handlat vid räntornas bestämmande, visar sig deraf, att då ett homman för 300 är sedan, enligt Lunds Lander bok, erlade till kyrkan landegille (ZZordelega) 4 å 5 pund (å 24 skälpunc) smör för 7 a8 tunneland då odlad jord eller en unna spannemål pr tunneland åker, och då 1826 års kongl. bref om arrende å dessa hemman stadgar såsom minimum en half tunna pr tunnland öppen jord, ehvad den årligen besås eller ickel; så hafva uuvarande taxeringsmän, tack vare deras ivsigter i närvarande tids utbildande och framåtskridande jordbruksk altur, icke vågat sig högre än till omkring hallten af sistoämnde belopp, utan att fästa något afseende å andra hemmansformäner, såsom skog, torfmässc, ång, betesmark, afrösningsjord m. m. Huru uppenbart vårdslöst taxeringen tillgått visar sig äfven deraf, att vederbörande åtnöjt sig med att rådfråga de gamla landtmäterihandlingar, som kunnat vara tillgäng).ge, för att få kännedom om ehlemmanens beskaffenhet? — grunden för räntans bestämmande — således alla dess förmåner —, torde en laglig undersöknings af domare eller kronofogde och land: mätare med kunnige jordbrukare eller nämndemän hafva varit lika nödig som vid skattläggning af en utgjord, torpläg ahet el. d. Visserligen kunna taxeriogsmännen härvid anföra till försvar, dels att författningarne i ämnet icke föreskrifva en sådan undersökniug, och dels att de ej kunde öfverskrida det räntebelopp, pastor och sockneombud föreslagit. I förra stallet vilja vi erinra, att författningen icke lägger hinder i vägen för någon som helst undersökning för vinnande af kännedom om hemmanets beskaf. fenhet, och för öfrigt hade nödigt bifall till en dylik undersökning lika litet nekats, som dertill att få begagna biträde af landskamreraren Lindgren vid afgörandet af rantefrågan; och i afacende på den senare ursägten, så är den uog barnslig och inkonseqvent, enär taxeringsmännen icke borde känna sig bundna vid ett förslag hvarken såsom minimum eller maximum, Hade de rättighet att nedsätta vissa ränteförslag, så hade de ock skyldighet att höja den, som sådant tarfvade; helst räntan gäller en framtid, hvars rätt taxeringsmännen väl borde samvetsgrannt bevaka. Sockneombuden torde, såsom icke oberoende, vara ursäktade vid et: förslags afgifvande. Ett domslut är deremot oberoende af allt — i detta fall t. o. m. öfverdomare, eftersom man påstår att besvär ej få anföras öfver taxeringen. Domkapitlet i Göteborg har sökt hjelpa saken genom att erinra församlingarne om rättigheten att använda hemmanen till skolväsendet. Men den, som ej vill hjelpa sig sjelf, kan hvarken Gud eller menniskor bjelpa. En del pastorer bafva alldeles missförstått Domkapitlets skrifvelse i ämnet, och andra hafva gått kyrkohemmansböndernas ärenden, obekymrade om både folkskoleväsendet och kyrkans eller församlingens rätt och bästa. Bönderna lära genom sin advokat hafva varit nog oförskämda att anföra klagomål öfver Domkapitlets tillgöranden i frågan. 4) Skattelösen år ett olämpligt uttryck, då ingen 6losen erlägges. Om 4 proc, af tax. värdet kapitaliserats och erlagts såsom lösen, och 2 proc. utstakats såsom årlig ränta, så hade regleringen blifvit någorlunda rättvis.