Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 1

Dane. Han stannade för att tilltala mig; han är alltid mycket nedlåtande och vänlig; just i detsamma passerade lady Adelaide i sin djupa sorgdrägt förbi oss på väg från kyrkan, med sin kammarjungfru och Bruff följande efter henne; det var första gången hon varit ute, förmodar jag, sedan sorgen började. Hon är en förtjusande ung lady, sir, sade jag till mr Dane då han satte på sin hatt, hvilken han aftagit för henne, lika god som en solstråle. Det är en solstråle som snart skall komma att skina på er, Jones, sade han, inom kort lemnar hon slottet för att flytta till er herres hus och utbyta sitt namn mot hans. Mr Dane såg så underlig ut när han sade det. Squire Lester vände blicken mot sin tjenare. — Underlig! På hvad sätt underlig? Hvad menar ni, Jones? — Jag kan knappt beskrifva det, sir. Det var ett högst egendomligt uttryck i hans ansigte och hans mungipor drogos ner. Det gaf en anstryckning af begabberi åt hvad han sade. Jones gjorde en paus; men mr Lester svarade ej straxt. — Jag talade visserligen om det denna eftermiddag för Tiffle, fortfor derföre taffeltäckaren, men jag varnade henne för att åter omnämna det. Jag vet att jag ej borde ha sagt det, sir, och jag är mycket ledsen öfver att jag gjort det; men mr Dane talade om det helt öppet för mig. Skall jag säga att jag yttrat mig förhastadt, sir? — Åhnej bevars, svarade squire Lester bekymmerslöst. Gif mig sodavattnet; jag slår upp det sjelf.