Göteborgsposten – 10 december 1866, sida 2

någorlunda lätt då hon blott hade den i berpekude ord, som hon under den sista timman gång på gång läst ker, voro nu omöjliga. Hon satt nära intill en liten lampa med skärm ett stycke från den glänsande ljuskronan. Detta var ingenting ovanligt; ett eller annat arbete, vanligen enkelt, nyttigt arbete, sågs för det mesta i miss Bordillions händer. Fortfarande bibehöll hon tystnaden och försökte att tämja sina känslor och samla all sin energi för att tala med lugn. Mr Lester fortfor utan att märka något: — Detta är vida förståndigare af er än att ge er af med foglarne till sängs eller att låsa in er i ert eget rum, lemnande salongen tom för att välkomna mig. Jag kan ej förstå, hvarför ni gör det, Margareta, just som om ni vore rädd för mig. Hon måste nu tala, och dock huru skulle hon betvinga den rörelse som alltmera öfverväldigade henne; huru dölja den. Hennes hjerta bultade häftigt mot hennes sidor, hennes ansigte var blekt och hennes läppar torra. Plötsligt reste hon sig från sin plats och gick till ett sidobord, på hvilket stod en liten sylåda tillhörig Maria; hon stod och rörde om dess innehåll med ryggen vänd mot mr Lester. -— Jag har hört en nyhet i dag, började hon slutligen; och jag tänkte att jag skulle stanna uppe för att fråga er om den var sann eller ej. Dessutom är det angenämt att sitta länge uppe under dessa varma aftnar. Hettan tyckes komma tidigt i år.