Göteborgsposten – 7 december 1866, sida 2

ylifvit dödade tillsammans, svarade hon i det hon reste sig. Farväl, Geoffrey. Kom ej upp till mig igen, ty denna siunesrörelse är sannerligen ej nyttig hvarken för mig eller er. — Ännu ett ögonblick, Adelaide. Nej, ni skall stanna medan jag varnar er. Om ni gifter er med George Lester, skall ni begå ett så stort misstag, som någon qvinna begått i lifvet. — Jag tror ej det. Åtminstone skall jag riskera det. — Så såäkert, som att ni och jag stå här i detta ögonblick, skall ni göra det. Ni älskar mig; ja ni gör det — det är icke nu tid för några formaliteter och Jag Säger er det öppet. lt lif tillsammans med George Lester skall för er vara en enda lång otillfredsstälbl långtan. — Längtan! Efter er? genmälte hon med en mine, som om dessa ord alldeles ieke behagat henne. Ri misstar er, mr Dane. — En längtan efter att slippa ifrån den existens ni pålagt -er sjelf, sade han något strängt; men någon undflykt skall ej finnas. — Jag vill ej höra sådana ord. Deita samtal är från början till slut opassande. Ni kommer till mig efter att ha fölit min älskade tante och Harry till sina grafvar. Ni — Antingen det var den plötsliga sorg som denna tanke framkallade, eller att samtalet blifvit för pinsamt för hennes känslor, nog uf, hon brast i tårar. Mr Dane skulle ha tagit hennes händer i sina, men hon drog dem bort. — Nej, Geoffrey, det är bättre att sådant ej sker. -— Jag kan cj mera bli någoating för er, fresta mig derföre