Göteborgsposten – 7 december 1866, sida 1

— Det har varit meningen, svarado hon. — Ni kunde lika gerna låta begrafva er lefvande som att bli en innevånare i mrs Grants, otrofliga hem. Hon svarade ej. ILIon höll sin gagatkedja mellan fingrarne och tycktes räkna dess länkar. Mr Dane stod under det han talade till henne. — Addelaide, återtog han, i det han sänkte rösten, vill ni förlåta mig det skenbart opassande i att jag talar till er på denna dag, på denna timma? — er onkel har förlåtit det. Det är blott ett enda ord jag vill säga. Ni skall tillåta mig välkomna er till ett hem, i stället för mrs Grant. Som min hustru — — Det är omöjligt, afbröt hon. — IIuru! omöjligt? Efter ett ögonblicks strid med sig sjelf, lit hon gigatkedjan falla ur handen och höjde sitt hufvud med plötslig beslutsamhet. All hennes sjeltbeherrskning hade uterkommit och hennes röst fastän lag var fullkomligt fast. — Emedan jag lofvat att bli en annans hustru. Geoffrey Dance kände ett stygn i sitt hjerta. Han älskade denna flicka med en passionerad, allt uteslutande kärlek. Förändringen i hans ansigte verkade smärtsamt på henne. — Jag skulle vilja mildra det lidande jag förorsakar er, om jag visste huru det skulle ske, sade hon under en impuls af ömhet. Jag skulle verkligen vilja göra det, Geoffrey. — Hvad har förändrat er? frågade han. Den tid har varit, för ej så länge sedan, då vi gjorde upp planer