Göteborgsposten – 7 december 1866, sida 1

om att kusiner gilta sig med hvarandra, och emellan er båda finnes ej något blodsband. — Nåvil, sir? sade Geoffrey, ty lord Dance hade gjort en paus, — Når 1, laåg Dane omtalade då att hon talat med Adelaide och funnit att hon misstagit six i sin förmodan. Att det var Harry som Adelaide upp: älskat, och att non bestämdt afböjde ett giftermal med er. Derföre tror jag att om ni invaggar er i några drömmar om att vinna Adelaide, invaggar ni er endast i en chimr. Ett stoit, sjelfbelätet lecude sväfvade öfver mr Danes läppar. — I alla händelser har jag ju er tillåtelse, sir, att vinna henne om jag kan? — Ja, den har ni. Men det var andra saker jag bebosde tala med er om, och jag flnner att jag blifvit utmattad. Ni får komma tillbaka på aftonen, Geofkrey. Mr Dane lemnade rummet och gick direkte till samtalsrummet för att söka Adelaide. Han fann henne i det mindre rummet, från hvars ändfönster hon så ofta under lyckligare tider blickat ut efter honom. Hona stod äfven nu vid detta fönster, klädd i djup sorgdrägt. IIon vände sig bestört om då han iuträdde och tycktes vilja skynda förbi honom. — Skrämmer jag bort er, Adelaide! — Ack, nej, nej, svarade hon förvirrad och rodnade samt tog plats i lady Danes rymliga länstol. — Jag hör att det varit meniugen att ni skulle återvända till Skotland för att vara hos mrs Grant.