Då Ilerbert Dane — nej! vi måste göra som alla öfriga, glömma detta namn — då Geoffrey Dane återvände från begrafningen möttes han vid i gangen till slottet af en budbärare från lrd Danc, som lat kalla honom till sig. Räckande sin hatt med sorgtloret åt Bruff, gick han in med ens och blef uppskakad vid åsynen af förändringen i det gamla fint bildade ansigte som blickade upp mot honom från dess omgitning af kudden. — Är ni sämre onkel? var mr Danes ofrivilliga helsning. — Jag tror att jag är det, Geoffrey. Jag känner mig mycket sjuk. De hjelpte upp mig? jag hade hoppats att få medfölja dit der ni nyss varit; men jag svimnade och måste liggas ner igen. Jag behörver tala med er, Gcoskrey. Jag har ett värf att anförtro er, ett värf öfver alla andra värf. Vill ni fullfölja det? — Det vill jng i sanning efter min yttersta förmåga. — Enligt ödets beslut — huru nyckfulla, huru oförutsedda äro de ej! — skall ni bli den sjuttonde baronen af Dane. Geoffrey — den gamle peeren lade sin hand på sin nevös arm och blickade på honom med oroligt ansigte — jag ålägger er vid alla era förhovpningar om lycka att soka bringa i dagen hvem som var min sons baneman! Spara ingen energi, ingen möda, ingen omkostnad för detta mal; låt ingen tröghet örrervälligi er vid ert förehafvande; bli ej frestad af brist på framylag att afstå derifrån. Tag aldrig ert hemligt vaksammi öga från denne man. Hör ni mig, Geo ffrey?