Göteborgsposten – 5 december 1866, sida 2

delade i går några skräckvärda notiser derifrån och kunna nu ytterligare lägga härtill följande, som Times auför: Drottningen af Spanien skall besöka sina kongl. grannar, konungen och drottningen af Portugal. I denna underrättelse ligger injgenting, som bör öfverraska oss. Stambanan mellan Cindad Real och Badajoz har öppnats, och jernvägsförbindelsen mellan de båda hufvudstäderna för halföns konungariken ar upprättad. Spaniens drottning är skyldig de portugisiska suveränerna en kontravisit för deras tre timmnrs besök i hennes Madriderpalats sistl. höst, och det skulle vara höjden af dårskap att gifva den ringaste politiska vigt åt detta utbyte af artigheter... Emellertid har det ej velat taga slut med ryktena om H. M:ts göranden och låtanden, och man har velat se en hemlig plan i hennes pilgrimstur till Barcelona, skenbarligen för att egna sin! hyllning åt Santa Eulalias skrin, den skyddspatronessa, genom hvars medverkan ett af hennes barn kurerats från messlingen, men i sjeltva verket, såsom skarpsynta politici mena, sör att komma närmare gränsen, hvarifrån hon kunde smyga sig in i Frankrike, verkställa sin nonalsägelse och vara fullkomligt fri att dela sin mor enkedrottning Christinas lyckliga och värdiga tillflyktsort. Ingenting är mindre sannolikt, än att drottning Isabella skulle tänka på att afstå från sina kongl. rättigheter antingen i Paris eller London, utan i följd af det strängaste tvång; och vi äro mera hugade att tro på de berättelser, som äro i några af Madrids cirklar gängse ang. drottningens sammanträffande med sin syster, hertiginnan af Montpensier, hvarvid II. M:t, till svar på hennes ifriga framställningar ang. den oundvikliga ruin, som framhärdande i det nuvarande styrelsesystemet skulle åsamka ej allenast den nuvarande herrskarinnan, utan äfven hela dynastien, förklarade, att hon förr ville bryta än böja; hon beklagade, att hon ej tio år förr antogit sin nuvarande politik, sade att de liberaia endast öfver hennes döda kropp skulle komme till makt och slöt dermed, att om hon skulle falla, skulle det ej ske genom en så skamiig seghet som den hvilken afgjorde orleanska dynastiens undergång, — stolta ord, synbarligen framkaliade af den tro, som kom drottn. att vid ett annat tillfälle utropa: hvad gör det, om min kropp tillintetgöres, endast min själ blir räddad? Man skulle vara frestad att tro, att det ej heller betyder något huru många andra menniskors kroppar, som behöfva offras, för att frälsa drottning Isabellas själ, när man betänker hvilka handlingar som utmärkt de senare månaderna at hennes regering. Hennes betrodda ministrar Narvaez och Gonzalez Bravo gå på med sina förtrycksåtgärder. Madrids befolkning uppskrämmes genom husvisitationer, gripandet af personer och papper och allt som kommer i aljuazllernas händer. Brefven äro ej säkra på postkontoren, icke allenast i konungariket, utan äfven i kolonierna. Skatter utkräfvas för hela tolf månaderna i förskott, och allt slags krångel bedrifves med banken och fonderna, på det kloster och nunnestittelser må göras skadeslösa för de plundringar de haft att utstå under Nendizabals regering. Konungen-gemålen, biskoparne af Avila, Burgos och Segovia, i förening med pater Claret, och Den blödande Nunnan utgöra den camarilla, i hvars händer Narvaez och hans kamrater inom kabinettet äro blotta viljelösa verktyg. Man kan knappast tänka sig huru fullständigt det klerikala elementet krossat ej allenast den civila, utan älven den militära ordningen, Det är sannt, att några generalers trohet ständigt stimuleras genom det mest obegränsade slöseri med rang och hederstitlar; befordringen af en sådan man som markis de la Pezuela har varit så ytterligt snabb, att den rubbat kårandan hos äfven så stabla lojala som Pavia och Concha; men ingen kongl. trikostighet, den må vara huru stor som helst, skall någonsin häfva missbelåtenheten bland trupperna. Vi veta ej till hvilken grad drottningen kan vinna siua undersåters hjertan genom det beskydd hon ger de sköna konsterna; men man säger oss, att hon på sitt helgons dag gaf titeln af vicomte de Malina åt Obrezon, en bekant komisk sångare vid solkteatern La Zarzuela, en man som genom hennes irikostighet varit i stånd att under de twvå sista åren utveckla en prakt och grandiosisä, som förorsakat förskräcklig skandal. honungengemålen har för sin del varit lika itrig etter alt vedergälla sin favorit Meneses enskilda tjenster, genom att föreslå konom till hertig. Från Berlin berättas, att under prinsens af Wales resa dit eld utbröt i hans salongvagn, hvarför han från Bromberg måste begagna det vanliga posttåget. Bismarck återkom f Lördags afton till Berlin, och dagen etter bade han i utrikesministeriet ett långt samtal med preussiska kronprinsen. Iyreussiska regeringens förslag till den