Göteborgsposten – 4 december 1866, sida 2

skall äta; det rör endast pappa och or. Min åsigt är, tillade gossen stolt, att ni vorit här alltför inge, Litfle. Miss Bordillion drog gossen tillbaka. litfles tunga följde honom med temligen högljudda smideo d. Hon var vid ett förskräckligt lynne, och ett sakta bifallsmummel bland tjenstefolket vid gossens sista ord idrog ej att lugna henne. — Ja, sade hon till tjenstepersonalen sin passion, ni skulle tycka om att bli qvitt mig, skuljo ni ej det? Men ni kunna ej bli det. Uvarken ni eller uender oförskämda pojkslyngeln. Boridrifvande tjenstefolket till höger och venster, affirdande den grinande slagtargessen med en befallning utt komma tillbaka om en halttimma, ryckande forellerna ur den unge fiskarens hand, gick hon in och s.ungde siskarne till kocken. Mr Lesters taffeltäckare, en tyst, hoflig man, den oförargligaste menniska i verlden och som vur väl tiud af Tiltle följde hense in i hushällerskans rum. — Jag skulle ej låta min tunga löpa så fritt om jag vore 1 ert ställe, mrs Tittic, sade hun i cn vänlig ton, isynnerhet inför miss Bordilion. Ni skall finna att det är till er egen skada. Jag är säker om utt det blir en förändring i huset. — Hvad då för förändring, trågade Titfie. — Nåväl — churu jag cj är rätt säker få att jag bör tala om det — af ett ord som squiren lät undfalla sig denna morgon, tror jag att han tänker gifta om sig. — Tänker — gifta om sig! upprepade Tisfle i cn ton af den yttersta bestörtning.