Göteborgsposten – 4 december 1866, sida 2

strängt taget ej är någon tjenare, har blifvit hållen i oånunighet derom fortfor Tiftle. Men det som företages under sådane förhållanden bringar ej mycken lycka. — Förklara er, upprepar jag, afbröt miss Bordillion. I vad talar ni om? Ni glömmer er Tiffle. — Jones har nyss omtalat för mig att ni och mr Lester ämna gifta cr, skrek Tiffle. Han säger att hans husbonde sagt det för honom, och jog upprepar att min tanka är att jag borde ha fått förtroende af den saken och ej han. Jag har ej varit van vid ett sådant behandlingssätt, miss Bordillion, jag har alltid blifvit behandlad med respekt på de plutser der jag varit och jag vill fortfarande bli det. Aldrig i hela sitt lif hade miss Bordillion hört någonting sägas som gjorde henne till den grad lycklig. Tiffles oförskåmdhet, hennes vrede, allt betydde intet i hennes ögon mot den nyhet hon förkunnade; det var den som beröfvade henne all sjelfocherrskning och gjorde henne fullkomligt förvirrad. Hon blef blossande röd, hon stammade några osammanhängande ord, att hon ej visste det, att hon vej var säker derpå. Det föll henne aldrig in att betvifla Tifdkes påstående utt mr Lester sjelf underrättat taffeltäckaren om saken, och med sin medfödda sanningskärlek ville hon ej förneka hvad hon nu ansåg som ett faktum. — Och då jag blifvit underkastad en sådan behand ling, som jag alls icke kan fördraga, så uppsäger jag mig till afflytming efter nästa qvartal, miss, hvilket blir pre cist om fysa Veckor från i morgon räkuadt.