Göteborgsposten – 4 december 1866, sida 2

— Ja, derom är ej minsta tvitvel, men det får stanna oss emellan, kom ihåg det. Ötvertygelsen att mannen talade sanning tycktes plötsligt uppstå hos henne och beröfva henne allt hopp. Hon strök tillbaka sitt röda hår från pannan. — Då är det med detder djuret, miss Bordillion; utropade hon i det hon sleg sin magra hand i bordet. Den beräknande, listiga slynan! Tasteltäckaren endast smålog. Han hade ingen föreställning om att Tiffle skulle göru hvad hon gjorde. Men när Tiffle var ursinnig stannade hon cj vid småsaker. Hon lemnade taffoltäckaren, gick att uppsöka miss Bordillion och fann denna lady i frukostrummet sysselsatt med att fortsätta läsningen af det bref som hon kastat ifrån. sig så morgonen då mr Lester ropade henne. Att se Tilfle med rödblossande ansigte var ingaming, men att se henne komma in med utmanamde bol.ning och armarne i sidan hade någonting att betyd.. — Jag lesde i familjen innan ni kom nära den, miss lordillljon, började hon, och jag anser att om denna förändring sar tillämnad borde jag ha blifvit underrättad om den. Miss Bordillion förmodade att detta utbrott hade afseende jå den träta som nyss förut egt rum mellan henne och Wilfred Lester, men kunde ej förstå hvad hon menade. — Förklara er, Tiffle. — — Jag säger att det är en skam att tjenstefolket fått del af on sådan sak, då jag, deras öfverhufvud, och som