Göteborgsposten – 3 december 1866, sida 2

hon var af ett ovänligt lynne och tjenstefolket kallade henne huskorset. Tiffle a sin sida hatade miss Bordillion; som regel hatade hon de flesta menniskor, men miss Bordillion särskilt, ty denna lady var åtminstone till det yttre hennes herrskarinna och Tiffle mirkte att den förra ej litade på henne. Tiftle var en af dem som kunna hata för nå, got visst ändamål; med sin låtsade uppriktighet var hon full af list och falskhet. — Jag trodde att jag borde gå till er, miss, började Tiskle; kanhända ni glömt att utdela era befallningar för denna morgon ? — Jag tror i sanning att jag glömt hvad tiden lider, sade miss Bordillion, sprittande till, och hennes kinder voro så röda, hennes ljufva mörka ögon så strålande att den uppmärksamma fushällerskan betraktade henne med intresse. — Mr Lester talade denna morgon om att göra någon förändring i detta rum, och jag fördjupade mig sjeltf i en mångd planer. Det var ingen undflykt. Iennes lyckliga tankar förirrade sig äfven åt detta håll, och när Titfle kom in gjordo han verkligen upp planen till drithuset inom sig samt öfvertänkte det sött på hvilket det bäst skulle kunna utföras. (Forts.)