Göteborgsposten – 3 december 1866, sida 1

talighet och lade ömt sin hand på hennes skuldra, churu hvarken tonen eller handlingen härledde sig från ömhet för henne, jag är så trött vid mitt enklingslif. Katherine har gått bort, men vi som lefva böra ej vara vigda vid de döda. Tänk öfver saken och försök att öfvervinna er motvilja för densamina. Mr Lester gick ut och förenade sig med barnen. Sedan han en gång öppnat ämnet, ville han ej säga mera tills hon haft tid att bli försonad dermed. Och Margaret Bordillion? Hon förblef stående såsom han lemnat henne i solljuset, en bild af det ljus som spred sig öfver hela hennes själ. — Jag skall då slutligen bli hans hustru, mumlade hon för sig sjelf; hans hustru! hans hustru! Uuru har jag förtjent en så omätlig lycka? Men ack, mr Lester hade ej talat om henne. Hade någon sagt honom att Margaret Bordillion tagit hans ord såsom afseende henne, skulle han stirrat af förvåning från djupet af dessa mörkblå ögon. Hen hade tänkt på en yngre, om ock ej vackrare — på lady Adelaide Errol. På den mest förtroliga fot i slottet, gående ut och in i detsamma med en sons frihet, vida mer fritt än dess nye arftagare Geoffrey, hade mr Lester nästan gjort det till sitt hem under de få dagar som förflutit efter lady. Danes död. Han åtog sig alla arrangementer för att bereda lord Dane lättnad; han besparade honom hvarje besvir som möjligen kunde bespateas honom. Detta hade ofta bragt honom i beröring med Adelaide, och de hade