Göteborgsposten – 3 december 1866, sida 1

var alldeles på villospår. — — LR i det han sänkte sin röst till den låga ömma ton som hon alltid tyckte smeka sitt öra. Skulle ni bli mycket bestört, Margaret, om jag började längta efter någon som fyllde hennes plats? Huru häftigt hennes hjerta slog vid dessa ord, visste hon blott sjelf. Mr Lester smålog fortfarande. — Och i så fall förstår ni väl att vi böra få det gamla huset upputsadt på förhand. Det skulle ej gå för sig att uppskjuta dermed till efteråt. Hvad säger ni, Margaret? Säga, stackars varelse! ingenting. Margaret Bordillion stod med nedlutadt ansigte och sossande kinder. Hon Visserligen kunde hon ej tyda dessa ord som ett frieri, hon hade bättre förstånd; men hon trodde att hvad de inneburo hade afscende på henne sjelf. George Lester var en af lessa min hvilkas sätt mot qvinnor är af naturen ljuft och ömt. Man får förlåta Margaret Bordillion att kon nu fana hans sätt sådant och tillskref det andra orsaker; hans lätta förvirring, någonti ng som hon aldrig märkt hos honom förr, bidrog till att öka misstaget. Mr Lester väntade på hennes svar, men något sådant kom ej. Han såg tecknen till förvirring, skygghet: det var omöjligt att hon kunde dölja dem der hon stod med ansigtet vändt mot honom i det fulla skenet af den ljusa morgonen, och äfven han råkade på villospår. Han trodde dessa tecken hirleda sig af missnöje: han tänkte att hon kände sig plågad vid tanken på en efterträdarinna åt Katherine. — Margaret, sade han i en ton af öfvertygande väl