Göteborgsposten – 3 december 1866, sida 1

samtalat om hennes planer för framtiden, och hvad den förändring som skett måste medföra för henne. Att säga det mr Lester blifvit kär i Adelaide Errol, skulle vars en matt fras för att uttrycka hans känslor för henne. Han älskade henne med denna passionerade, brinnande kär ek som han aldrig kännt eller förogifvit sig känna för sin första hustru; hon hade blifvit hans förhoppningars engel, hans lifs stjerna. Under Harry Danes lif hade denna kärlek blifvit till en viss grad undertryckt, men ej het och hållet; han hade tillåtit den framskymta för henne ibland. Med den underbart fina kärlekens urskiljning i allt hvad som rör det älskade föremålet, hade mr Lester upptäckt att hon ej älskade Harry Dane; han trodde full: och fast att hon hade för afsigt att gifva denne ett afslug och åtnöjde sig med att afvakta denna tid för att fullföljs sitt eget frieri. Hennes blotta anblick var såsom himle för hans själ. Han kände ej till att något förhållande kunde ha funnits mellan henne och Herbert Dane; att äde älskat hvarandra föll honom aldrig in. Lady Dane hade förutsett möjligheten af att efter hennes död ett annat hem kunde vara önskvärdt för Adelaide. Hon kunde ej tänka på någon annan än en aflägsen slägtinge, mrs Grant, en enka som bodde i en aflägseu trakt af Skotland, var mycket fattig och hade ett stort antal unga barn. Denna lady skulle endast vara alltför tacksam för att mottaga Alelaide och den liberala orsättning hon skulle lemna. För Adelaide sjelf var detta en förskricklig framtidsutsigt; skärsoldon skulle vars ingeating mot det, sade hon i förtroende till Sphio; men