Göteborgsposten – 30 november 1866, sida 1

AS-i-ii7iis 1411 10TSa)Jas HH I —— —— Göteborg egde, ett nytt valmöte efter det förra blifvit utsatt, isynnerhet vid ett till den grad betydelsefullt val som till det första riksmötet under den nya representationsformen. Det måste nemligen vara för valmännen angeläget att, då de med sitt val söka träffa en vill Kallet värdig person, ej förspilla sin röst på en annan, lika värdig, men med mindre utsigt till seger. Ått meningsskiljaktigheter finnas angående personer, är naturligt, men dotta är ej derför att man underskattar den enes eller andres egenskaper, utan derför att man ej är ense om den grad, i hvilken de oesittas. Man må skatta det samhälle lyckligt, som eger sådana män som de, hvilka vid förra mötet föreslogos, men ännu lyckligare må det samhälle skattas, som eger ännu flera. Måtte nu enligt denna åsigt de förtjente män, som under det förra mötet ej bletvo nämnda, här vufva det. Endast på detta sätt bletve valet fullt rättvist. — Tal. föreslog derefter till mötets ordförande d:r Dickson. D:r Dickson uttalade sina betänkligheter all mottaga förtroendet, då han vid det föregående mötet varit den, som föreslagit tvenne kandidater, hvilka med stort bifall blifvit motvagna. Tal. hade dessutom vid förra valmötet motsatt sig profval, och detta af det skäl, att om någon annan än de, som då blitvit töreslagna, sått röster i valurnan, så hade det varit moralisk feghet af den röstande att i urnan nedlägga namn, som han ej haft mod att uttala. — Vid törra mötet hade tal. uttalat sin ledsnad öfver att så få bland dem, som genom nya representationssättet blifvit valberättigade, voro närvarande. Emot detta möte kunde göras samma anmärkning. Detta möte var knappt så talrikt besökt som det föregående. — Då tal. var en bland dem som kände sig belåten med förra mötets resultat, skulle det vara inkonseqvent att nu åtaga sig ordförandeplatsen, och han töreslog derre till densamma konsistorienotarien Lindhult. Hr Lindhult undanbad sig af enskilda skäl förtroendet. Då d:r Dickson till mötet framställde om detsamma, oaktadt hvad han nyss anfört ansåg honom nog opartisk att fungera som ordförande och denna fråga blitvit med allmänt ja besvarad, åtog sig d:r Dickson att föra klubban. Frib. K. E. Leijonhufvud begärde derefier ordet och yttrade, att enligt hans åsigt ott valmote ej blott borde gå ut på att framställa kandidater, utan att äfven hvarje valman borde få tillfälle att yttra sina äsigter, uvarat öfriga väljande kunde erhålla tilltälle att bedöma hans uppfattning af landets angelägenheter. Denna uppfattning komme sedan att utgöra en faktor, som i förening med törwoendet för den uppträdandes karakter kunde tjena till valmännens ledning vid deras val. Tal. bad på grund härat få framställa sina asigter om de ärenden, som vid ett blitvande riksmöte kunde ifrågakomma. Ehuru tal. tillhörde det parti, hvilket vid förra riksdagen af alla kratter bekämpade nya representationstörslaget, så kunde han dock törsakra, att han ve) tillhörde den s. k. reaktionära cliquen om någon sådan finnes, Tal. hade velat försvara den gamla ståndsförfattningen, men den visade i sitt fall att den var sin död värd. En bland de vådor, som tal. ansåg skola blifva en löljd af det nya representationssystemet och hvilken han ännu tror medfölja det, ville tal. omnämna. Man sade, att den förändring som vidtogs skulle göra svenska folket till eft tolk; men det har i stället blifvit deladt i tvenne delar — majoriteten och minoriteten. Detta föder vådor. Den s. k. majoriteten blir visserligen ofta en majoritet, till en del genom minoritetens egen skuld, genom dess likgivighet 0.8. v. Detta ligger dock ej i det nya representationssättets anda, ty det heter att riksdagen är svenska folkets representant. Om detta är en sanning, så utgöres svenska folket af summan af majoriteten vid valen. Men då äro ju minoriteten, qvinnorna och de under penningstrecket stäende, orepresenterade. Om vår rättskänsla således måste svara nej till att! svenska folket blifvit genom den uya riks