mare törhällanden. De skola inkomma i landet såsom vänner till ett af dess partier, de skola jaga kull det andra, de skola sålunda möjliggöra civilisationen och omändra Mexico till en organiserad stat. De skola ha denna fördel i sina handlingar -— de skola mindre likna inkräktare än deras företrädare; de skola bevara namnet och formen af en mexicansk republik och troligen lemna en infödd mexicanare såsom dess synliga öfverhufvud. Men sjelfva gerningen skall vara densamma som förut... Den skali vara upprättandet af ett främmande protektorat i st. s. en insödd förvaltning, hvilken är till namnet oberoende, men endast uttrycker anarki och våldsverk; och eftersom detta skall vara en fördel för hela verlden, önska vi amerikanarne en snar tramgång. Det är en ganska vigtig notis denna, så mycket mera vigtig som den kan innebära en borgen för att de i Mexico ännu qvarvarande fransmännen icke blitva alldeles upprifna och nedergjorda af de nu naturl. från alla håll emot dem stormande mexicanarne. Så t. ex. blet vid intagandet at fästningen Oajaca d. 12 Okt. alla de vid den mexicanska jägarebataljonen anställda franska olficerarne, bland dem kommendanten at Cordova, öfverste Testan, mördade, hvarefter portarne öppnades för juaristerna. Men för atv amerikanarne i detta fall skola uträtia någonting, fordra de som vilkor att fransmännen ofördröjligen skola utrymma Mexico, men ännu äro icke de transportsartyg afgångna från Frankrike, som skola hemföra trupperna. De officiösa franska tidningarne hafva emellertid fått order, att söka lugna den oro, som naturligtvis måste följa af den prekära ställningen 1 det aflägsna. Sålunda vågar Patriar ej säga annat, än att Maximilian troligen abdikerat och afrest, men tillägger försonande: Med afseende på de följder, som ett åylikt beslut kan hafva, kunna vi meddela, att man i tid förberedt sig på tagandet af alla nödiga mått och steg. Den allmänna meningen behölver icke oroa Big för våra landsmäns och truppers öde, om det bekräftar sig, att en abdikation egt rum. Våra representanter skola med vanlig snabbhet och bestämdhet vidtaga åtgärder, som kunna förebygga, att den kejserl. regegeringens upphörande medför förvirring, och ögonblickligen taga steg till insättandet af en national regering, gentemot hvilken Frankrikes fana skall bevara sitt anseende till sista ögonblicket. Det har förut omnämnts, att den franska pansarflottan utrustats, utan att man vetat orsaken eller ändamålet dermed. Nu heter det, att Frankrike vill afsända pansarflottan jemte transportskeppen till säkerhet för trupperna under inskeppningen och för att vaka öfver sina intressen. Från Brest, Toulon och Bordeaux utlöpa nu transportskepp, för att hemföra de franska trupperna från Rom, under det franska gesandten i Rom, grefve de Sartiges, atreat till den eviga staden, för att öfvervara aftåget och bibehålla den diplomatiska förbindelsen med det påfliga hofvet. Å andra sidan meddelar det ministeriela Florentinerbladet Yltalie, att italienska regeringen, för att lemna bevis på sin beredvillighet att uppnå en öfverenskommelse i godo med påfven, gifvit tillkänna, att Vegezzi skall begifva sig till Rom, så tort påfven visar håg att återupptaga förhandlingarne med Italien. Den franske generalen Fleury har haft i uppdrag att utverka denna eftergift och vidare begitva sig till Rom, för att stämma äfven påfven mildare. Gentemot detta försök har den officiela tidn. i Rom uppträdt med den bestämda förklaring, att den hel. fadren är tvungen att undanbedja sig den ifver, hvarmed man från alla håll gifver honom lugnande försäkringar, emedan det är hyckleri och lögn alltsammans? — ett yttrande som visar, att Pius IX vill låta sig helt och hållet ledas af den ultramontana reaktionen, mot hvilken franska regeringen så ihärdigt varnat honom. Ett telegram till oss berättar, att kejsarinnan Eugånie befallt betälhafvaren å yachten VAigle att d. 25 Dec. löpa ut från Toulon. Samtidigt erfara vi, att påfven inbjudit kejsarinnan till Rom. Den sköna damen är det klerikala partiets sista trumf, Kejsar Napoleon har grym otur i år; till de yttre förvecklingarne har nu äfven kommit den husliga tvisten med hans gemål. Det berättas allmänt, att hon en gång skall hafva yttrat: Då påfven lemnar Rom, lemnar jag Frankrike, och att den romerska frågan i allmänhet törorsakat stor oenighet bland kejsarens närmaste omgifningar. Napoleon kan omöjligen annat än med största missnöje se hennes romareresa, emedan den måste ställa honom i ovänskap med Italien, ty en kejsare bör dock, för att kunna spela herre i verlden.