närmaste föremål, som råkade vara en stol; hon lutade ned sitt ansigte mot den och undrade huru i all verlden hon skulle kunna hemta nog mod för att gå tillbaka till sitt rum. Tillbaka måste hon likväl gå; ty ju längre hon stannade dess värre blef det. — Om jag någonsin lemnar qvar mitt kornvatten härnere mera, utbrast Sophie, så må ett spöke springa bort med mig, det är säkert! Hon tog muggen, svepte sin schal bättre omkring sig och började skynda tillbaka igen. Hon gick nu långsammaro af fruktan att spilla ut kornvattnet. Stackars Sophie! den största förskräckelsen skulle komma. När hon uppnådde korridoren, bredvid hvilket det förskräckliga likrummet var beläget, stod hennes hår nästan på ända och hennes hy var blek och kall. En fullkomlig fasa bemäktigade sig henne i det ögonblick hon passerade förbi dörren till likrummet. Om ni någonsin erfarit denna omotiverade midnattsfasa, läsare, skall ni förstå Sophies förskräckelse. Hennes ögon vändes oemotståndligt och i trots af hennes vilja rakt mot dörren, liksom dragna åt detta håll af någon hemlig makt; hade hennes lif berott derpå, skulle hon ej kunnat vända bort dem. I samma ögonblick hördes ett ihåligt, klagande ljud afbryta tystnaden i rummet. Nästan förlamad af fasa, nästan från sina sinnen, föll Sophie emot dörren, och denna rörelse hade till följd att den gick upp, som om den ej varit riktigt låst; likväl visste Sophie att dörren blifvit säkert stängd föregående