Med ett rop af förskräckelse öfver att ett uppehåll skulle inträffa just der, tog Sophie upp den, men väntade ej för att sätta på den utan bar den till rummet der hon skulle hemta hvad hon behöfde. I Drycken stod på kaminen, der den blifvit ställd för att den skulle bibehålla sin värma. Sophie tog muggen med kornvattnet och ställde den på bordet för ett ögonblick, medan hon drog efter andan (fruktan och det hastiga gåendet gjorde att hon var helt anfådd) och åter påtog den förargliga toffeln. Hon böjde sig ned för att fullborda detta senare, då ett buller tätt öfver hennes hufvud afbröt henne. Det var ingenting annat än klockan öfver kaminen som slog — ett, två slag — förkunnande en halftimma; halftimman efter midnatt. Men Sophies nerver voro uppskakade, och hon förlorade sin sjelfbeherrskning af denna obetydlighet. Hon uppgaf ett anskri, hon fattade tag i e) Forts. fr. N:o 276.