d Smedjegatan. TOLEDO — ———— — gen kände honom ha de ett särskildt värdeAtt dessa handteckningar ej utgöra ett större antal, synes häntyda derpå, att han ej varit särdeles produktiv, eller att han sjelf förstört mycket af hvad han under sina resor samlat. Med mycken smak och urskiljning hade Höckert i sin vackra ungkarlsvåning samlat, jemte ett elegant möblemang, ett ganska rikt antal både konstsaker och kuriosa, som sannolikt skulle blifva väl betalda, om icke den der ledsamma krisen inträngt både i de stora och små kassaskåpen. Apropos krisen, så förmärkes den ganska tydligt ätven inom de begge kungliga teatrarnes salonger. Jag har i det längsta velat tro att orsaken tiil folkbristen på de mera fashionabla platserna borde sökas i brist på intresse för de sceniska representationerna, fastän teaterstyrelsen uppbjuder hela sin omtanka och scenens artister hela sin förmåga rör att gå publikens anspråk till mötes. Men jag börjar bli allt mera öfvertygad derom, att -kassatebern gripit omkring sig på ett ganska betänkligt sätt ätven bland la haute volee, bland grossörerna vid skeppsbron och bland åtskilligt annat folk med distinktion, och att följaktligen man finner det mera öfverensstämmande med en sund diet att ej utsätta sig för draget på de dyra teatrarne, utan föredrager den visserligen icke heller absolut dragfria, men billigare teatern på Söder — för harnens skull som finna sig så roade der. Jag omnämnde i mitt förra bref de dyrbara artiklar af historiskt värde som från riksmuseum blifvit utsända till Pariser-utställningen. I sammanhang dermed vill jag meddela en kuriositet, som ej torde sakna inwesse. Det är bekant att Sverige icke mindre än alla andra länder utvecklat stor lyx i åstadkommandet af fanor och standarer för armåens behof. Men tider hatva funnits uå staten ej haft råd att bekosta denna lyx. En sådan sattigdomens tid inföll under Carl XII:s regering. Derifrån ega vi ännu qvar fanor och standarer försedda med dels riksvapnet, dels flera landskapsvapen, alla målade med oljefärg på — linnelärft. Det kuriösa är att dessa fanor vida bättre än de af siden och ylle motstått tidens tand. En ganska smärtsam företeelse är att den i Riksmuseum varande trof-salen icke kommer att begagnas till sitt afsedda ändamål, utan skall användas för uppställningen al de gipsafgjutningar efter antika konstverk, till hvars inköp ständerna anvisat medel. Den till mer än 5,000 nummer uppgående samlingen af trofser, alla minnen från Sveriges ärorika krig, skulle enligt den primitiva planen blifvit uppställd i nämnde sal. Nu äro dessa trofsåer på flera ställen kringströdda, och en del af dem gå med snabba steg sin förstörolse till mötes. Så är t. ex. fallet med de flera tusen fanor och standarer som förvaras i Kiddarhuskyrkan, der de förstöras af mal och sönderfalla genom fuktighetens inverkan. En stor mängd kanoner, flera af stort konstvärde, förvaras inpackade i lårar och i alla händelser otillgängliga i artilleriförråden. Det standar som Carl XII med egen hand eröfrade i slaget vid Narva förvaras i f, d. lifrustkammaren och är således bevaradt, men intager ej den plats som det borde ha i förening med de öfriga trofserna från Carl XII:s krig; och sådant är äfven sallet med de ärorika urofeerna från tyska tretioåriga kriget, från Carl X:s och Carl XI:s krig. Men som sagdt är, af brist på lämpligt förvaringsrum blifva de allt mera förstörda. Genom ett skriffel i mitt förra bref uppgaf jag det kreditiv som Riksgäldskontoret erhållit hos Norddeutsche Bank till 3 mill. riksdaler i stället för 3 mill. mark banko. Jag kan tillägga att då Riksgäldskontoret förliden Fredag uppträdde på börsen som säljare af vexlar på Hamburg, så sålde Riksbanken genom sin vexeldeputerade, hr Schwan, till billigare pris, hvaraf den slutsats kan dragas att mellan dessa begge statsinstitutioner, Riksgåldskontoret och banken, råder en konkurrens hvarpå den gemensamma principalen