afton i skymningen. Hade ej dörrposten gifvit henne stöd, skulle hon ha fallit med hufvudet inåt rummet; men denna omständighet räddade henne. Det hördes ett ytterligare klagoljud och någonting liknande en ljusflod strömmade ut ur rummet. Den olyckliga Sophie brast ut i de mest högljudda ångestrop, flydde det fortaste hon förmådde genom korridoren, släppande muggen, som tlög i bitar och gaf fritt lopp åt kornvattnet att flyta öfver stengolfvet! Att locket på kistan hade lyftats af, att någonting rest sig derur och kom efter henne, det var den sista af hennes inbillningar. Hennes ångestrop hördes öfver hele huset och ut kommo de förskräckta tjenarne; gång på gång upprepades ringningarne från lord Danes klocka; lady Adelaide, som hade dålig sömn numera, öppnade sin dörr och visade ett ansigte lika blekt som sin kammarjungfrus. Sedan de samlats och lyssnat till den förskrämda Soohies berättelse, gingo några af de modigaste domestikerna ned till likrummet, och der blef saken fullkomligt förklarad. Knäböjande på stengolfvet vid sidan af likkistan, omedveten af alla yttre föremål utom sin sorg, låg lady Dane der med endast en hvit toilettklädning dragen öfver sin nattdrägt. De ljud af klagan, af sorg, som Sophie hört, hade kommit från henne, och ljusfloden, som Sophie kallat det, från hennes lampa. Ej på en lång stund kunde de förmå den olyckliga ladyn att återvända till sitt eget rum. Förgäfves uttryckte de sina farhågor att hon skulle ådraga sig en dödlig förkylning genom att stanna qvar i så tunn drägt.