Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 2

JHAaimin.n, gkHA och ställdes i midten af rummet, och likkistan placerades på dem. Lord Dane rullades in isin stol, lady Dane kom äfven in och stod vid hans sida, båda sträfvande att undertrycka sin sorg till det ögonblick då de skulle bli allena för att ge den lutt. En eller två af den manliga tjenstepersonalen voro närvarande och några handtverkare som hittills stått i en väntande ställning gingo nu fram för att öppna kistan. I detta ögonblick steg Wilkins, som såg hvad som tillämnades, fram, höll handtverkarne tillbaka med en rörelse handen och vände sig till lord Dane yttrande: — Myiord — Jag ber om för låtelse -— men är det så alldeles försigtigt att göra någonting sådant, tror ni? Skulle det ej kunna vara någon fara förenad dermed? Han dog af en smittosam feber. En obehaglig känsla bemäktigade sig alla, och några togo ofrivilligt ett steg tillbaka. Lord Dane öfverlade. — Jag truktar ej någon smitta. sade han ögonblicket derefter. Må de som trukta någonting sådant draga sig tillbaka, men jag vill se min sons qvarlefvor. Exempel ha tunnits på att — att — likkistor ha inneslutit helt andra personer än dem man påstått varit döda. Wilkins vände sig mot lord Dane med förvåning i sitt ansigte och tårar i sina ögon. — Mylord, är det möjligt att ni kan misstänka —— — Ingen misstanka mot er, Wilkins, afbröt lorden jag ville ej framkasta någon sådan. Det är en olikhet mellan den tillfredsställelse man har af att vara moraliskt öfvertygad om en sak och den man erfar genom att med