Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 2

egna ögon ha ötvertygat sig om saken. Jag hyser ej det rngaste tvitvelsmå att min älskade son Geoffrs ligger i denna kista; icke destomindre vill jag bh ovedersägligen bevisad om detta faktum. Lemnen oss, tillade han i något skarp ton vänd till tjenarne; och skriden till ert arbete, yttrade han med en nick åt handtverkarne. Gjorde ni ej äfven bäst i att lemna oss? De sista orden voro adresserade till lady Dane. Hon skakade blou på sitt hufvud och stannade qvar. Det var ett långsamt arbete, men det fullbordades slutligen. Domestikerna hade lemnat rummet, alla utom Bruff. Lord Dane betraktade honom med en frågando blick. — Jag hyser ingen fruktan, mylord. Tillåt mig att få betrakta qvarlefvorna af den stackars mr Geoffry. Geoffry Dane var det ovedersägligen; och mindre förändrad än det kunde ha väntats. En lång, lång blick trän de kringstående, några qväfda snyftningar från den barnlösa modren och kistan blef åter och för alltid tillsluten. Derefter lemnade de rummet och hvem som ville fick sedan inträda : Denna natt fattades de festa huset at ett slags förfäran som förorsakade en oangenäm uppståndelse. Händelsen gjorde att Sophie led af bosta; den hade plågat henne några veckor och var denna natt mycket besvärlig. Hon brukade intaga en dryck som hon kallade kornvatten emot detta onda; denna dryck bar hon upp regel. bundet hvarje afton då hon skulle gå till sängs. Denna qväll glömde hon det — eller kanske rättare, hon ville